Hur gör djur?

Det är fortsatt otrevligt ute och på förmiddagen fick jag ett för mig ovanligt anfall av städlust. Röjde skrivbordet och badrummet och polerade alla träytor med möbelpolish. Jättefint blev det. Sen tog lusten slut...
Sonja var oroväckande tyst en alldeles för lång stund. Jodå, mycket riktigt. Nya hyss på gång. Den här gången var det två överstrykningspennor och en vanlig penna som hade mött sitt öde. Vi har länge undrat var hon får tag på pennorna. Nu vet jag. Hon kliver upp i fönsterkarmen i mitt sovrum och därifrån upp på skrivbordet. Och där står mina fina, egendesignade pennburkar med massor av roliga saker. Hela den blanka, nypolerade skrivbordsytan var full av spår efter små tassar. Jag baxade skrivbordet nästan en halv meter bakåt men det hjälpte inte. Så fort jag vände ryggen till var hon uppe igen. Fast nu har jag flyttat pennburkarna så frågan är vad hon ska hitta på härnäst.

Den gula pennan är bortom all räddning och den rosa var redan död.
Förmiddagens städryck inkluderade alltså även badrummet. I ett hörn sitter en nalle som jag köpte billigt när Svante var valp. Tänkte att han kunde få ha den som gosedjur. Det tänkte dock inte Svante. Han gjorde sitt bästa för att bita ut ögonen, sarga öronen och perforera buken för att se vad som fanns inne i nallen.

När nallen kom fram i ljuset fick Sonja ett vansinnesutbrott. Hon morrade, stormskällde och omväxlande attackerade och retirerade. Nallen blängde tillbaka. Det tog mig en bra stund att övertyga henne om att mjukisdjuret är ofarligt och alls inte bär på några aggressioner mot hundar. Vid en närmare konfrontation gjorde hon exakt som storbror gjorde för drygt sex år sedan. Använde tänderna. Inget gosande från hennes sida heller alltså.
Nallen är tillbaka i sitt hörn.
Nu försöker hon banne mig kliva upp på skrivbordet trots att jag sitter här! Ett nej stoppade henne visserligen men vad hjälper det när jag inte är här?