Här planerar man för fredagsgrillning i stor skala och så regnar det! Nåja, det är inte matdags ännu på några timmar.
Det är hart när omöjligt att få svalorna att tänka om. Att förstöra deras påbörjade bo flera gånger om dagen hjälper inte. Dom börjar om på nytt. Det känns dessutom som kvalificerat djurplågeri. Den senaste, smått desperata lösingen, är svarta sopsäckar på bjälkarna. Fyra stycken.

Min gamla fina klicker/visselpipa har gått sönder. Just den här kombinationen visade sig vara svår att få tag på i djuraffärerna. Hittade till slut ett företag i Sjöbo som säljer sådana så jag köpte två för säkerhets skull.

Sonja är duktig på att sitta på kommando och hon klarar t.o.m. av det vid matdags. Och med de andra hundarna närvarande! Antagligen är det jobbigt för henne men jag har inga krav på att hon ska sitta särskilt länge. Tidigare har hon studsat runt på alla fyra på både golv och i vattenskålen.
Nästa grej vi ska träna på får nog bli stanna. Det kunde taxen Mitzi vi hade på 60-talet. Hon var urdålig på att komma när man ropade men stanna fungerade och så kunde man gå och hämta henne. Sonja är ännu så länge fantastisk på att komma på inkallning. Svante och Siri har också blivit bättre. Kan bero på att dom vet att det blir belöning.
Får nog läsa på lite om hur man tränar stanna. # Tack, Memea, jag kör nog på din linje.

Liten Sonja vaktar huset. I helgen blir det nog limning av öron...
Om man lugnar sig någon timme så upphör regnandet och solen tittar fram igen. Hoppet är alltså inte ute för grillning.

Sonjas öron och lite till

Siri är nytrimmad och under den lockiga pälsen dolde sig en vovve som lagt på hullet en aning. Dom är väldigt matglada alla tre och det är lätt att man faller till föga och ger extra. Sen är det också svårt att värdera hur många belöningskalorier man tillför per dag. Sonja, som är i inlärningsfas, får förstås många bitar torkad blodpudding men de vuxna har en häpnadsväckande förmåga att dyka upp så fort det är lektion för Sonja. Den lilla gosvalpen är väl 3,5 månad nu och det går sannerligen framåt. Hon sitter i tid och otid med blicken stint riktad mot min vänstra ficka. Där finns godiset och tydligen vill matte att jag ska sitta. Hon har sina perioder med maniskt aktivitet. Bita i strumpan, rusa omkring med pipleksak, hoppa upp på diskbänk, fönsterkarm och bokhylla. Ögonen är ständigt på jakt efter nya saker att utforska.
Hela dagen har hennes högra öra stått rakt upp! Som på en faraohund. Det vänstra liknar Julias - aningen vikt bakåt. Det kan jag väl acceptera men ett öra som står rakt upp och ett som viker sig bakåt. Kanske går gränsen där. Egentligen gillar jag inte att man limmar fast öronen på irländarna för att skapa den perfekta looken. Min hund får se ut som den vill. Fast kanske ändå inte...

Man kan hålla sig för skratt med tanke på hur öronen ska se ut på en irländare. Däremot får man nästan skrattparoxysmer när hon kikar upp på en. Lilla hjärtat, som du ser ut! Matte får nog frångå principen "kom som du är" och be Bibbi limma dig innan det är för sent.
På tal om att frångå principer. Läser idag om Zelda och Nemi i Åsa Nilsonnes blogg. Åsa har tidigare hävdat: Inga hundar i sängen. Och nu är plötsligt båda där! Lagar kan skrivas om, säger Åsa.
Svante har alltid varit välkommen upp i sängen men han vill inte. Han blir för varm och han är inte den keliga, nära typen. Sonja däremot! Hon har sovit säng i stort sett sen första dagen och verkar njuta i fulla drag. Samma sak med både Siri och Julia när dom sover över här. Så nära som möjligt i sängen.

Första fästingen på Sonja igår. Jag ska testa Fixodida på henne. Det fungerar bra på Siri men däremot inte på Svante. På honom är det Frontline som gäller.
Yipee! Idag kom fakturan på valplekskolan. Ja, inte glädjetjut för fakturan kanske men för att vi kommer med. Ska bli kul. Har inte gått lekskola på drygt fem år. Betalar.

Fredag 10 maj 2013 Mera klick och lek

I dag har vi fortsatt med försiktig klickerträning. Några "sittningar" med efterföljande klick och köttbullebit. Sonja fattar att här finns något att ta fasta på. Frågan är bara - tänker hon nog - vad gör jag för att utlösa det där klicket! Har inte lagt på kommandot ännu. Måste fundera mera. Dessutom är det knepigt att klicka när Svante är inom hörhåll. Han är definitivt inklickad och det går ju inte att klicka utan att han får belöning, som han inte i så fall förstår varför han får.
Leka däremot kan vi göra hela gänget.

En överkörd råtta (grävling, mink?) med pip i båda ändarna är en väldigt kul leksak. Den låter, man kan ha dragkamp med den och den är förvånansvärt hållbar. MEN vad är den i jämförelse med...

...mosters dammvippa? I dag inhandlade jag en sprillandes ny dammvippa till syrran. Den kostade 22.90. Den överkörda råttan kostar det tredubbla! Alla hundarna älskar den färgglada städprylen.

Siri och Sonja kan leka hur länge som helst med den. Sonja blir omåttligt stolt om hon lyckas få tag i den ensam och springa iväg över gårdsplanen.

Kan det vara en synvilla att sammanlagt drygt 30 kg vuxna hundar låter valpen vinna dragkampen?

*

Annars - efter nästan fyra veckor med Sonja - tycker jag att hon utvecklas fantastiskt. Hon verkar fatta väldigt många av vardagsrutinerna. De vuxna låter henne äta sina fyra mål om dagen utan att stjäla hennes mat. De fostrar henne på hundars vis, något som får mattehjärtat att blöda lite ibland. Om Sonja försöker nosa igenom Siris tomma matskål får hon en sån åthutning att hon kurar ihop sig med alla tänkbara undergivenhetssignaler som finns. Utom att lägga sig på rygg.. Gör hon samma sak med Svantes matskål så bryr han sig inte det minsta. Matskålen är ju tom, nosa på bara. Det fina i kråksången är att Sonja inte alls blir rädd eller ledsen (!?). Hon bara accepterar att det här får jag inte göra. Redan dag ett fattade hon, att om hon biter Svante i pungen eller svansen så blir han jättearg. Alltså biter hon inte heller Siri eller Julia i svansen. Det hade jag aldrig kunnat förklara för henne.