Vila i frid, Gullan

Idag fattade vi det definitiva beslutet om att låta Gullan få somna in. Gullan fanns här när vi flyttade hit för sex år sedan och bör ha varit runt tretton år nu. Förra lördagen kom hon hem, släpandes på vänster bakben, efter att ha varit borta hemifrån i tre dagar. Hon brukar aldrig utebli i flera dagar. Typiskt nog samma dag som vi reste iväg på en veckas semester. Syster Marianne har dock tagit väl hand om henne, gett henne mat, burit henne fram till skålarna och bäddat en låda med kudde.
Katter har ju en mirakulös förmåga att komma igen och visserligen blev hon aningens bättre men bakdelen såg verkligen inte ut att kunna repareras och idag blev det alltså första och sista färden för Gullan till veterinären. Hon som aldrig suttit i bur, aldrig åkt bil och aldrig träffat någon djurdoktor. Hon spann i sin bur och sa inte ett ljud. Hon somnade in lugnt och tryggt.
Veterinären kände på hennes ben och tydligen var det både ur led och brutet. Kändes absolut som vi fattade rätt beslut.

Och igår var vi på föredrag om tonårshunden, Sonja och jag. Välbesökt möte och det är alltid trevligt att lyssna på Yrsa som verkligen är engagerad och gärna delar med sig.
Många unga hundar fanns också med och dom skötte sig utmärkt hela bandet. Diverse mutor krävdes men det var det värt. Den yngsta valpen, en griffon bruxellois, var bara nio veckor men den blir också tonåring med tiden. Inte större än ett marsvin ännu.

Yrsa hjälper till att utbilda service-och signalhundar och ömmar förstås mycket för den verksamheten. Hundarna gör ett fantastiskt arbete och skräddarsys mer eller mindre för sin husse eller matte. Så nu har jag beslutat att stötta verksamheten med en slant. (Jag ska t.o.m. få en bilstreamer på vilken det ska stå "Svante & Sonja är supportrar för Svenska Service- och Signalhundsförbundet") Det har dom säkert ingenting emot. Hundarna alltså.

På tal om detta - jag stöder också Permobilstiftelsen sedan 25 år tillbaka. Anledningen är, att på min 40-årsdag ringde Eskil från denna stiftelse och frågade om jag ville köpa brevmärken. Mitt ibland alla gratulanter ringde han och jag blev så upprymd att jag omedelbart svarade ja. På den vägen är det. Jag drunknar snart i brevmärken, men jag blir lite stolt varje gång jag ser en Permobil.
Framöver kommer jag att sträcka lite extra på mig när jag ser en hund med gult tjänstetäcke. Och jag hoppas på att få se många.

Väldigt fina, färska krabbor i närbutiken idag. Med hovmästarsås och några goda ostar blir det en trevlig torsdagsmåltid.

Katter

Det är långfredag. För nästan exakt sex år sedan flyttade vi till vår fantastiska gård som ligger på landet mitt i Malmö. Vi har elva inhyrda hästar i stallet och Öresundsbron synlig från ovanvåningen. En enorm tomt som är helt inhägnad och tre hundrastgårdar med uppvärmda kojor.
Stallkatt ingick i köpet och Gullan har fått sällskap av flera katter. Stallkatter är dock ett osäkert projekt. Jag vaccinerar, öronmärker och steriliserar nykomlingarna men tyvärr är bortfallet stort. Lennart och Ragnar kom för några år sedan vid tolv veckors ålder. Ragnar blev tyvärr påkörd och dödad efter ett år. Han bror Lennart blev oerhört ledsen men efter två dagar kom han hem med en katt som såg exakt ut som Ragnar! Svart med vita inslag i ansiktet och på tassarna. Ersättaren var uppenbarligen ung men alls inte tam. Efter några veckor insåg ersättaren att människor inte var farliga och att det här var ett hyfsat ställe att bo på. Lennart höll sig hela tiden nära nykomlingen.
Triumf när jag första gången kunde erbjuda en bit leverpastej (med avmaskningsmedel inbakat) från handen. Nästa triumf var förstås när jag första gången kunde ta upp katten i famnen och konstatera att det var en hona. Okej, vaccinering, öronmärkning och sterilisering igen. Mycket pengar... Noggranna instruktioner från veterinären om krage, lugn och ro och recept på smärtstillande medicin. När vi kom hem från operationen (steriliseringen) släppte jag ut Maja i stallet. Hon blängde förebrående på mig och stack iväg. Hon var borta ett par dagar och jag tänkte att där gick tusen spänn och lite till för medicinen. Sen kom hon tillbaka och efter tio dagar tog vi stygnen på magen. Matte och husse är ju sjukvårdsutbildade och behöver inte lägga dyra veterinärkostnader på sådana saker.
Samma år kom lille Ville. Ensam kvar i en kull med stallkatter. Svart som en lite sotare och visst kunde vi ta hand om honom. Öronmärkning, vaccinering och kastrering igen.
Denna långfredag är kattstatusen som följer: Gullan och Ville är trogna vårt stall. Lennart har av oförklarliga skäl valt att flytta till andra sidan vägen - till Malmö Ridklubb. Han kommer "hem" då och då och han är en väldigt go och fin katt. Maja är som uppslukad av jorden. Vi har inte sett henne på ett år och antingen finns hon i katternas himmel eller också har hon hittat ett annat hem. Med katter vet man aldrig.