fredag 31 juli 2015

Svante, Sonja och Twiggy

I dag kom Twiggy på besök igen. Alltid lika uppskattat. Twiggy har nu sniffat av vår trädgård och vårt hus tillräckligt många gånger för att känna sig hemmastadd. Det trevliga är, att det har gått nya kaniner och nya igelkottar över gräsmattan på nätterna och då kan man alltid testa och se om några är kvar.


Twiggy tycker att vårt poolvatten är precis lika gott som mina hundar tycker.


Dessutom har hon upptäckt leksakslådan.


Den här leksaken är redan svårt sargad. Den hade 18 (!) pipisar i sig från början. Alla är döda. Svansen är nästan avbiten och ryggen blottar ett hål. Bara en tidsfråga tills någon börja plocka ur fyllningen. Men den funkar att kampa med!



Sonja glömde tillfälligt bort att hennes klo är borttagen. Plötsligt verkade hon inte alls ha ont...





a

onsdag 29 juli 2015

En klo till borta

Och så var det veterinären i dag igen... Som faktiskt mer trodde att klobrottet berodde på en olyckshändelse än Sonjas SLO. Det blev kort narkos, borttagande av klo och bandage på tassen.



Hon är fruktansvärt eländig, trött och såklart smärtpåverkad. Mot Svante är hon arg som en bålgeting. Han får inte ens komma in samma rum som hon. Han fattar ingenting - varför vill hon inte leka? I natt får dom faktiskt sova åtskilda och i morgon tar jag bort bandaget. Då blir det bättre. Sonja hade en sån där förhatlig krage på sig från kliniken och den tog jag genast bort när vi kom hem. Mina hundar tar inte av sina bandage.
Matte haltar fortfarande en aning efter stukningen. Svante är en ängel. När vi sakta, sakta går promenad anpassar han sig snällt till hastigheten och tittar till bakåt då och då för att kolla om jag är med. Drar i kopplet gör han aldrig.




a

tisdag 28 juli 2015

Alla är ledsna


Sonja ser ledsen och tufsig ut och hon har all anledning. Hon har brutit en klo igen och har jätteont. Ligger mest på sängen och sover. Svante och hon megabusade i går kväll och möjligen blev leken för våldsam. Ingen kvällspromenad eftersom hon haltade.
Nu försöker Svante upprepa gårdagens lekorgie men Sonja bara fräser år honom och ber honom dra dit pepparn växer. Synd om båda...
Och i morgon blir det alltså veterinärbesök igen.



a

torsdag 23 juli 2015

En älskad tröja går i graven

Jag har (hade) en älskad Kriss-tröja. Svart, lång och med två djupa bra fickor. Har säkert haft den 20-30 år... Häromkvällen glömde jag den nere i TV-fåtöljen - med hundgodis i vänstra fickan. På morgonen efter var (förstås) hundgodiset borta och fickan försedd med tre rejäla bithål. Tydligen hade Sonja inte brytt sig om att leta rätt på fickans öppning utan attackerade genom att bita sönder.
Min bästa sömmerska/skräddare, syrran, bara garvade när jag undrade om hon kunde laga.
"SKOJAR DU? Tröjan är urgammal, noppig och det är ingen idé att ens försöka!!! Soptunnan är där borta till vänster."
OK, jag får väl ge upp min älsklingströja. Har kollat på nätet. Kriss finns, har t.o.m. butik på Hansa Compagniet i Malmö men icke att dom säljer såna tröjor längre. Det som finns är midjekorta tröjor, insvängda koftor och allt som absolut inte passar mig. Har man ben som Janne Långben ska man inte ha midjekorta tröjor och är man 65+ ska man inte ha figursydda kläder. Suck!

Den besvärliga foten hindrar mig från att gå längre promenader med hundarna men jag kan ta upp dom till vår ganska nyanlagda rastgård. Hundarna tycker det är väldigt spännande att nosa runt där och Svante, som absolut inte vill uträtta sina behov i trädgården, har inga problem med hundrastgården.



Det är ganska hög vegetation och man får vara lite observant på var hundarna sätter sig för att kunna plocka upp (som man ju ska). Dessutom finns det massor med smultron däruppe! Möjligen, troligen är dessa vattnade med annat än bara regnvatten men det stör inte mig särskilt mycket. Smultronen är väldigt mogna, supergoda och hittills mår jag utmärkt.


Andra hundägare verkar inte intresserad av bären så jag äter dom gärna...
En eftermiddag, när jag var absorberad av de röda bären, fick jag plötsligt syn på mina hundar som galopperade runt med en brun labbe! Herre Gud, måtte det vara en tik! Det var det. Svante är inte så förtjust i andra hanhundar men han älskar tikar och Sonja gör som han gör. Alltså full acceptans.

Sonja, den lilla bushunden, visar vissa tendenser att "bättra sig". Hon har slutat att försöka decimera vårt bibliotek till en simpel boklåda. Eller också har hon läst dom böcker hon är intresserad av. Hon snor gärna grytlappar, köksredskap, skor och annat smått och gott. Men hon stannar snällt när jag pekar på henne och begär tillbaka min egendom. När jag tänker tillbaka var Siri också väldigt stökig fram till ca 2,5 år ålder. Nu är Siri helt pålitlig. Kanske finns det hopp! Svante? Ja han har aldrig varit något problem. Han måste vara en väldigt otypisk irländare.





a

söndag 19 juli 2015

Foten, hundarna och barnen

Foten och jag kämpar på i en ond cirkel. För mycket vila så gör det rent förfärligt ont. Mornarna är hemska. Går jag för mycket en dag blir det klart sämre. Alltså försöker jag hitta en balans mellan vila och aktivitet. Titta TV eller läsa bok en timme, kort promenad och därefter vila igen. Visst kan väl en final i Båstad passa som söndagsaktivitet!

Annars - jag är sååå imponerad av mina hundar. Under veckan har dom ju konfronterats med små barn. Några av barnen är fortfarande ganska ostadiga på benen. Inte en enda gång har ungarna blivit fällda av hundar. Tar vi vuxna en tennisboll i handen blir vi genast "attackerade" med hopp och försök att ta bollen. Tar ett barn en boll står hundarna snällt och väntar tills barnet kastar bollen en halvmeter.

Ivrigt väntande vovvar. Någon tänker kasta en boll!!

Däremot verkar frestelsen bli för stor om barnen har något ätbart i handen. Men hundarna hoppar inte, behövs inte för ungarna befinner sig i samma höjd hundarna. En och annan macka har nog försvunnit ner i fel mage. Det är inte jag som har lärt hundarna att vara försiktiga med barn. Det finns nånstans i ryggmärgen. Barn är människovalpar och ska behandlas med respekt.


Sonja mycket måttligt intresserad av damfinalen i tennis...



a

torsdag 16 juli 2015

Ska man vara glad åt fötter?

Sonja var inte så glad åt sin fot förra måndagen när hennes klo fick tas bort och hon fick bandage på tassen. Samma kväll tog jag bort bandaget och sen var hon glad igen. Det hade nästan inte blött alls.


Matte var inte riktigt lika glad. På fredagskvällen stukade jag höger fot så illa att jag inte kunde stödja på den på lördag morgon. Turligt nog har vi ett par kryckor i källaren, men har man aldrig gått på kryckor är det minsann inte alls så lätt.


Husse, som ju är doktor, kände och klämde och sa att inget var brutet. Uppåt dagen fick jag kalla fötter - om man nu kan uttrycka det så - och åkte till sjukhuset. Efter ca fem timmar, ungefär femton minuters doktorskontakt inkluderande röntgen förstås, visade det sig att husse hade rätt. Inget brutet. Egentligen hade det varit kul med ett gips, men så här i efterhand är jag glad att jag slapp.
Det här kom förstås så olämpligt som man kan tänka sig.
På lördagskvällen kom våra vänner från Gotland medförande ett barnbarn på fyra år. Syrran och i viss mån husse gjorde heroiska insatser för att fixa grillning medan jag satt på akuten och lade patience i telefonen.
Dagen efter, söndagen, kom systersonen med familj (tre barn under fyra år, tvillingar...). Syrran gjorde igen en fantastisk insats och på kvällen var vi tolv personer på grillat. Själv gjorde jag inte så mycket.
Nu har lugnet lägrat sig över gården igen. Alla har åkt hem till sitt och hundarna är utmattade efter mycket lek och bollkastning under dagen.




a


torsdag 9 juli 2015

Jack Russel-onsdag

I går kom Twiggy på besök igen. Hon anpassar sig utmärkt sig till livet i "storstan". I början var hon ju lite skygg inför alla ljud, bussar, sirener och allt som hör staden till. Hon har också fullbordat genomsökningen av vår trädgård och vårt hus. Med jämna mellanrum kilar hon in i huset och antagligen går hon runt och bekantar sig med omgivningen. Hon fick t.o.m lite tid över att leka lite med Svante och Sonja.


Vår granne, idrottsplatsen, håller på med ett tillbygge. På eftermiddagen kom en av byggkillarna in och frågade om vi var av med en Jack Russelterrier. Lite förvirrat svarade jag att vi hade haft en sån här några timmar tidigare men hon hade ju åkt med sin husse. Det visade sig att det satt en JR i ett hörn inne på bygget och vägrade komma fram. "Ok", sa jag, "jag kommer". (Hundräddaren.) Tog koppel och godisbitar och gick med killen. Och mycket riktigt - i ett hörn satt en JR-pojke och darrade som ett asplöv. Han ville inte komma fram och han ville inte nosa på mitt godis. Så jag satte mig på marken vid sidan om honom och tittade på den blygrå himlen i 10-15 minuter. Då hade han slutat darra så jag lade kopplet om halsen på honom och han traskade snällt med.
Han var mycket prydlig och hade halsband med namnbricka och mobilnummer. Lätt som en plätt, tänkte jag och ringde numret. Inte i bruk längre! Nähä och precis då började det ösregna. Hade jag blivit med en hund till? 
Polisen nästa. Djurenheten svårt överbelastad men efter ett tag fick jag kontakt med en tjej, berättade om hunden, var vi befann oss, hur han såg ut etc och hoppades att han var anmäld försvunnen av någon orolig husse eller matte. Ringde därefter till syrran och bad henne stänga in mina hundar. Svante är inte så förtjust i andra hanhundar...
Sen gick Moffe och jag hem till gården och han fick vatten och några godisar. Han hann precis orientera sig i syrrans kök när polisen ringde. Moffes matte hade ringt en gång i halvtimmen hela förmiddagen (skönt!) och fick polisen lämna ut mitt telefonnummer (gärna!). 
Slutet gott, allting gott. Matten ringde genast och efter mindre än fem minuter kom en delegation på tre personer och hämtade. Att det var rätt människor tog man inte miste på. Moffe blev alldeles utom sig av lycka och hans människor också. Han hade varit på rymmen i fyra timmar och var säkert less på livet i frihet.
Och jag fick en hel påse med rosor, jordgubbar, choklad och jag vet inte allt.

Bilden ovan är förstås Twiggy. Det var inte precis läge att tänka på foton på Moffe.




a

tisdag 7 juli 2015

Fixad terriertå

Plötsligt sjönk temperaturen med ungefär 12 grader - inte gör det mig något men det kommer så plötsligt.
I går var Sonja och jag hos veterinären. Egentligen kontroll av hennes SLO (kloavlossningssjukdomen) men lämpligt eftersom hon har haltat svårt sedan mitten av förra veckan. Såg ju att en klo på hennes högra baktass pekade trettiett...men jag har varit kallsinnig och inte försökt ordna en akuttid.
Hon är en ängel hos doktorn. Mycket riktigt var klon helt av och tant doktorn tog en peang, ryckte bort kapseln (pip från Sonja) och sen var det klart. Ett fint bandage applicerades. I övrigt var faktiskt klorna jättefina. Behövde t.o.m. klippas! Vi ska dra ner ytterligare på kortisondosen under den närmaste månaden och förhoppningsvis kunna sluta helt i månadsskiftet juli/augusti.


Förra gången jag visade en bild på hennes rosa bandage var det samtliga klor. Nu var det bara en - och på kvällen kunde jag ta bort det förhatliga plåstret och nu springer och hoppar hon som en gasell.
För första gången på en vecka kan hon gå med på promenader!

Passade också på att väga henne. Chock! Visserligen tycker jag att hon ser rund ut men drygt 18 kg! Hon väger lika mycket som Svante!
Hennes aptit ät enorm. Hon ÄLSKAR mat och stjäl tydligen mer än jag anar. I går plockade syrran vinbär och Sonja grävde upp MIN potatis i pallkragen och åt säkert 7-8 stycken färskpotäter.
I dag provade jag färdiga pizzabottnar. Preparerade den ena och lade upp den på behörigt avstånd från Sonja. Jag gick ut ca en minut och när jag kom tillbaka hade hon hittat den andra...


Inte konstigt att hon blir tjock.
Tjock, ful i pälsen och fortfarande valpbusig - men hon är verkligen en så charmerande hund att det mesta inte spelar någon roll. Hur ska man man annat än älska den lilla odågan, olycksfågeln och Malmös fulaste irländare? Fast hon kommer igen! Under hennes gråbeiga, ulliga päls kommer fin, mahognyfärgad päls och med lite diet ska hon säkert bli slank och snygg igen.
Förhoppningsvis kommer Twiggy hit och leker i morgon. Motion är aldrig fel för överviktiga små hundar.



a





söndag 5 juli 2015

Rätt så varmt...

Om man rör sig i ultrarapid, håller sig i skuggan och dricker fädersaft med is så klarar man sig rätt fint. Saften blev färdig i fredags och det var ju precis lagom.
Pooltäcket åkte av i en farlig fart och gamla löv och annat skräp fiskades upp. Rent och snyggt och hundarna njuter av att kunna svalka tassarna och dricka en slurk poolvatten. Dom har minst fyra olika vattenstationer men gillar att dricka ur bassängen.
Annars är deras aktivitetsnivå tämligen låg. Siri var här några timmar i går men så särskilt mycket leka blev det inte.


Ungefär så här såg det ut mest hela dagen.

Framåt kvällningen blev det mera livat. Då kom syrrans kompis Per på besök tillsammans med sina söta döttrar. Dom bor i Tyskland men har sommarhus i Sverige. Tjejerna pratar utmärkt svenska. Uppskattat. Min tyska lämnar mycket övrigt att önska...
Hundarna fick vederbörlig uppmärksamhet och alla var nöjda och glada.
Efter mat och dryck provade tjejerna på Malmös nöjesliv och tydligen var det mycket uppskattat. Jag tänker INTE berätta när dom kom hem.




Jag lägger isbitar i hundarnas vattenskål men Sonja knaprar i sig varenda bit så snabbt hon hinner. Dessutom är hon så smart - under stolarna i trädgården är det skugga, alltså försöker hon lägga sig under stolar inomhus också. Det bara måste vara svalare där.


I går gjorde jag en väldigt god gazpacho. Sprängfylld med vitaminer och otroligt lättäten i värmen.
Vår potatis blev inte riktigt klar till midsommar men veckan efter gick det bra att börja skörda. Gott, gott!
Dessutom har jag lyckats lyssna på samtliga partiledartal i Almedalen. En bedrift! Och en bedrift av åhörarna till Björklund i dag som satt och svettades i flödande solsken i värsta middagshettan.

a

fredag 3 juli 2015

Trädgårdstragedi och trasig terriertå

Jaha, från nästan vinterväder så slog sommaren till. Med besked. Plötsligt blev det grilldags, ta av täcket på poolen och städa denna samt att börja vattna tomater och olivträd. Oj så fort det gick!
I början av veckan var det dags för koltrastungar att pröva sina vingar. Föräldrarnas första kull gick ju ett förfärligt öde tillmötes. Sonja rev ner boet i murgrönshäcken och spred ut ett antal nykläckta ungar på gårdsplanen. Det gick förstås inte så bra för koltrastfamiljen.
Fåglar ger inte upp så lätt utan koltrastarna byggde nytt bo (en våning högra upp i häcken), producerade nya ägg och ungar och i början av veckan var det alltså dags för de små att pröva vingarna.
Plötsligt ser jag från fönstret att Svante och Sonja "leker" med en fågelunge. Rusar ut och funderar på vilket som är lättast - fånga två hundar utan halsband eller ta fågelungen. Hojtar åt syrran som genast kommer på fötter. Jag lyfter fågelungen, syrran lockar in hundarna i huset, stänger dörren  och fågelungen sätts ut på gräsmattan igen. Hur det gick vet jag faktiskt inte. Plötsligt är det tyst i häcken och det verkar som koltrastarna har flyttat.


Sonja såg ut så här efter fågeljakten och så ser hon fortfarande ut. Hon gillar inte värmen.

Plötsligt häromdagen började hon halta svårt. Inga stenar eller taggar i trampdynorna. Svante var dock helt fokuserad på hennes högra baktass, luktade och slickade. OK, det ser ut som om en klo är bruten. Den pekar liksom snett åt höger. Hon har helt klart ont och jag gav henne smärtstillande för ett par dagar sen. Inte så välbetänkt kanske för har hon inte ont så fortsätter hon sitt dödsföraktande sätt att framleva sitt liv. Alltså får hon faktiskt ha ont. På måndag har vi tid hos veterinären och hon kan gott ta det lugnt tills dess. Om hon brutit klon pga sin SLO eller pga av allmänt vild framfart vet jag inte. En riktig olycksfågel är hon.


I sommarhettan liggen hon dock gärna på stengolvet, med husses tofflor och njuter av svalkan inne i skuggan.



a