Ska man vara glad åt fötter?

Sonja var inte så glad åt sin fot förra måndagen när hennes klo fick tas bort och hon fick bandage på tassen. Samma kväll tog jag bort bandaget och sen var hon glad igen. Det hade nästan inte blött alls.

Matte var inte riktigt lika glad. På fredagskvällen stukade jag höger fot så illa att jag inte kunde stödja på den på lördag morgon. Turligt nog har vi ett par kryckor i källaren, men har man aldrig gått på kryckor är det minsann inte alls så lätt.

Husse, som ju är doktor, kände och klämde och sa att inget var brutet. Uppåt dagen fick jag kalla fötter - om man nu kan uttrycka det så - och åkte till sjukhuset. Efter ca fem timmar, ungefär femton minuters doktorskontakt inkluderande röntgen förstås, visade det sig att husse hade rätt. Inget brutet. Egentligen hade det varit kul med ett gips, men så här i efterhand är jag glad att jag slapp.
Det här kom förstås så olämpligt som man kan tänka sig.
På lördagskvällen kom våra vänner från Gotland medförande ett barnbarn på fyra år. Syrran och i viss mån husse gjorde heroiska insatser för att fixa grillning medan jag satt på akuten och lade patience i telefonen.
Dagen efter, söndagen, kom systersonen med familj (tre barn under fyra år, tvillingar...). Syrran gjorde igen en fantastisk insats och på kvällen var vi tolv personer på grillat. Själv gjorde jag inte så mycket.
Nu har lugnet lägrat sig över gården igen. Alla har åkt hem till sitt och hundarna är utmattade efter mycket lek och bollkastning under dagen.

a