Valplekskola

Igår kväll var det dags för första träffen i valplekskolan. Massor med människor (familjer) men inga valpar (jo, en). Första träffen är enbart teoretisk och vovvarna får komma med nästa gång.

Vi har valt att köra till Staffanstorp, till Hand med Hund som drivs av Yrsa Franzén-Gjörnerup. Yrsa är instruktör och hundpsykolog och har drivit sitt företag i 20 år.  Svante och jag har gått flera kurser här och självklart vill jag skola in Sonja här också. Yrsa är full av entusiasm och har alltid konstruktiva lösningar på diverse problem som uppstått mellan hund och ägare. Hon föder upp bichon havanais och fick två kullar i stort sett samtidigt för ca tre månader sedan. Många av hennes valpköpare var där igår och om en vecka dyker det alltså upp en hel drös med små minihundar. En och annan större modell kommer också. Jag uppfattade bl.a. en boxervalp, en groenendael, ett par blandrasvalpar av okänd storlek och så Sonja förstås. Detta högbenta, smäckra lilla busfrö.
Yrsa arbetar mycket med klickerträning och där har vi ju redan tjuvtränat lite. "Hemläxa" till nästa vecka är att "klicka in hunden" (redan gjort), belöna ögonkontakt vid promenader (får vi jobba på) samt att hitta "avknappen" när valpen är uppskruvad. Tror att jag ungefär vet var den sitter. I alla händelser ska det bli jättekul!
Det var idag det skulle bli 25-30 grader. Det blev det inte, kan jag meddela. På sin höjd 20 men det räcker rätt så bra. Häpnadsväckande nog har inte Sonja förstört någonting idag. Fast dagen är förstås inte slut ännu.
Inget grillande ikväll, det är duggregnigt och inte så varmt så det får bli en paj. Kanske lite damfotboll också.

Här planerar man för fredagsgrillning i stor skala och så regnar det! Nåja, det är inte matdags ännu på några timmar.
Det är hart när omöjligt att få svalorna att tänka om. Att förstöra deras påbörjade bo flera gånger om dagen hjälper inte. Dom börjar om på nytt. Det känns dessutom som kvalificerat djurplågeri. Den senaste, smått desperata lösingen, är svarta sopsäckar på bjälkarna. Fyra stycken.

Min gamla fina klicker/visselpipa har gått sönder. Just den här kombinationen visade sig vara svår att få tag på i djuraffärerna. Hittade till slut ett företag i Sjöbo som säljer sådana så jag köpte två för säkerhets skull.

Sonja är duktig på att sitta på kommando och hon klarar t.o.m. av det vid matdags. Och med de andra hundarna närvarande! Antagligen är det jobbigt för henne men jag har inga krav på att hon ska sitta särskilt länge. Tidigare har hon studsat runt på alla fyra på både golv och i vattenskålen.
Nästa grej vi ska träna på får nog bli stanna. Det kunde taxen Mitzi vi hade på 60-talet. Hon var urdålig på att komma när man ropade men stanna fungerade och så kunde man gå och hämta henne. Sonja är ännu så länge fantastisk på att komma på inkallning. Svante och Siri har också blivit bättre. Kan bero på att dom vet att det blir belöning.
Får nog läsa på lite om hur man tränar stanna. # Tack, Memea, jag kör nog på din linje.

Liten Sonja vaktar huset. I helgen blir det nog limning av öron...
Om man lugnar sig någon timme så upphör regnandet och solen tittar fram igen. Hoppet är alltså inte ute för grillning.

söndag 26 maj 2013 Mera om S&S

Söndagkväll 20.00
Att klickerträna Sonja med Svante närvarande har sina sidor. Vi har övat lite på "sitt" idag och det börjar gå riktigt bra. Svante är så tålmodig. Han sitter, ligger, dansar, "sover" vid sidan om (när jag har klickern i handen) och när Sonja har kommit på att hon ska sätta rumpan i golvet kommer klicket och belöningen. Även till Svante. Det vore faktiskt taskigt annars. Sonja har också börjat fatta att kommandot "sitt" betyder att man ska sätta sig. Hurra! Då får man en bit torkad blodkorv! Åtgången på torkad blodkorv är minst sagt strykande och just nu går en ny omgång på torkning i ugnen. ICAs blodkorv för drygt sex kronor är billigt hundgodis. Lite pillande att skära i småbitar och torka i ugnen - men så himla gott!

Idag har jag också överkommit en av mina värsta fasor - kloklippning. Det är inte klokt, men jag kan klippa barnaföderskor i rumpan och sen sy ihop dom utan problem. Att klippa naglarna på hunden är däremot väldigt stressande. Vilket hunden naturligtvis uppfattar direkt. Sonja är duktig på att slappna av och idag började vi lite stillsamt med fyra klor. Utan problem! Triumf! Resterande klor får vi försöka ta snart. Inom de närmaste dagarna. Innan matte fegar ur och låter något proffs göra det. Det är ju löjligt att inte klara av att klippa klorna på sin hund.
Sonjas vänstra öra är på väg att balla ur. Irländare ska ju ha såna öron som Svante har. (Han är perfekt i alla avseenden.) Ett vanligt sätt att få "snygga" öron är att klistra fast dem under en period. Men jag vill inte. Om nu Sonja ska ha ett öra upp och ett i minne så får hon väl ha det. Frågan är om massage kan påverka... Hon har dessutom en svans som starkt påminner om "storebrors". Skruvad snett upp åt höger. (Mopsgener?) Men hon är världens finaste! Och det är Svante också - hur nu det går ihop.

Vi har varit på promenad i duggregnet i eftermiddags. Sonja okopplad och hon har bra koll på sina människor och sin flockledare Svante. Fåglar - dom kan man försöka jaga! Harar - hon ser dom inte ens. Men Svante gör!
I morgon kommer Siri igen och då kanske dom stora hundarna kan leka så jag kan klicka Sonja lite mera.

Fredag 10 maj 2013 Mera klick och lek

I dag har vi fortsatt med försiktig klickerträning. Några "sittningar" med efterföljande klick och köttbullebit. Sonja fattar att här finns något att ta fasta på. Frågan är bara - tänker hon nog - vad gör jag för att utlösa det där klicket! Har inte lagt på kommandot ännu. Måste fundera mera. Dessutom är det knepigt att klicka när Svante är inom hörhåll. Han är definitivt inklickad och det går ju inte att klicka utan att han får belöning, som han inte i så fall förstår varför han får.
Leka däremot kan vi göra hela gänget.

En överkörd råtta (grävling, mink?) med pip i båda ändarna är en väldigt kul leksak. Den låter, man kan ha dragkamp med den och den är förvånansvärt hållbar. MEN vad är den i jämförelse med...

...mosters dammvippa? I dag inhandlade jag en sprillandes ny dammvippa till syrran. Den kostade 22.90. Den överkörda råttan kostar det tredubbla! Alla hundarna älskar den färgglada städprylen.

Siri och Sonja kan leka hur länge som helst med den. Sonja blir omåttligt stolt om hon lyckas få tag i den ensam och springa iväg över gårdsplanen.

Kan det vara en synvilla att sammanlagt drygt 30 kg vuxna hundar låter valpen vinna dragkampen?

*

Annars - efter nästan fyra veckor med Sonja - tycker jag att hon utvecklas fantastiskt. Hon verkar fatta väldigt många av vardagsrutinerna. De vuxna låter henne äta sina fyra mål om dagen utan att stjäla hennes mat. De fostrar henne på hundars vis, något som får mattehjärtat att blöda lite ibland. Om Sonja försöker nosa igenom Siris tomma matskål får hon en sån åthutning att hon kurar ihop sig med alla tänkbara undergivenhetssignaler som finns. Utom att lägga sig på rygg.. Gör hon samma sak med Svantes matskål så bryr han sig inte det minsta. Matskålen är ju tom, nosa på bara. Det fina i kråksången är att Sonja inte alls blir rädd eller ledsen (!?). Hon bara accepterar att det här får jag inte göra. Redan dag ett fattade hon, att om hon biter Svante i pungen eller svansen så blir han jättearg. Alltså biter hon inte heller Siri eller Julia i svansen. Det hade jag aldrig kunnat förklara för henne.

Klickerkväll - tillägg

Att träna hund med klicker är en sann fröjd. Har "klickat in" Sonja och hon fattar sambandet mellan klickerljudet och en åttondels Mamma Scan. Fint! Jag tänkte att vi skulle börja med "sitt". Alla hundar sätter sig ju förr eller senare och då klickar vi och belönar. Sonja gick till sin filt på golvet i hallen och satte sig. Där satt den! Hon fattade bums. Gick gång på gång till filten, satte sig och fick belöning. Hon tror att det ska vara på filten! Jag har inte lagt på kommandot "sitt" ännu. Kanske ska jag i stället utnyttja att hon väljer att sitta just på filten. "Sitt" kan vi träna någon annanstans än i hallen. Filten är bara där temporärt nu i början. Kanske kan det bli "gå till korgen" av det här. Behöver nog expertråd.

Vi kan inte ha det här anskrämliga tygstycket på golvet. Här har vi avbrutit klickandet och Sonja blev riktigt trött av allt tänkande. Men hon fattar snabbt!

Kurser och utbildning.

I dag känns det äntligen som om det blir vår även i år! Hela förmiddagen har ytterdörren stått på glänt vilket uppskattas enormt av hundarna. (Svante och Siri - återkommer om Siri.)
I går publicerade jag min blogg men avstår tills vidare från att göra reklam för den. Ordningen bland inläggen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag lär mig väl.

Tänkte berätta lite om kurser som Svante och jag deltagit i. Vid tre månaders ålder var det dags för valplekskola hos Yrsa i Staffanstorp. Första träffen var hundfri och vi lärde oss en massa om hundens sinnen, motivationsfiltrering, blockering och positiv förstärkning. Plus en hel del annat matnyttigt. Vi fick också stifta bekantskap med klickern, välsignade lilla manick.
En otroligt bra övning var nej-träning. Godis i handen, när valpen försöker ta godbiten - nej och knyta handen runt godiset. Valparna fattade snabbt. Ett par, tre gånger och sen lät de godiset vara. Och sen, varsågod! Detta har vi sedan applicerat i samband med serveringen av den vanliga maten.
Vi lärde oss att gå fint i koppel. Hunden ska aldrig vinna något på att dra i kopplet. Lite tjatigt att tvärvända varje gång valpen drar men det lönade sig. Urtråkigt att aldrig komma någonstans.
Valplekskolan var klart lyckad och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att gå liknande kurs med Sonja.
Vi gick också Slyngelkurs och Kontaktkurs i Staffanstorp och jag påstår att jag har en hund som går att ha i möblerade rum.

Vi har också gått trimkurs. Irländare ser absolut trevligast ut med regelbunden trimning. Min fallenhet i frisöryrket är väl inte så framträdande så jag överlåter med varm hand trimmandet åt proffset Lotta. Här hemma under namnet Trim-Lotta eftersom husses dotter också heter Lotta.

Sen gick vi unghundskurs på Brukhundsklubben. Detta var mindre lyckat. Svante var i värsta slyngelåldern, övriga kursdeltagare var huvudsakligen stora, svarta brukshundar och tillika hanar. Svante tyckte att det var för mycket sitta och vänta på sin tur och ägnade stor del av tiden till att morra och skälla på de andra. Detta stressade förstås matte och något lyckat ekipage var vi inte.

Godkända blev vi i alla fall och epitetet monster bad jag att få som tillägg