I morse var det ytterligare en kotte som ställde till det. Den befann sig utom räckhåll (men däremot inom synhåll) för hundarna. Detta faktum hindrade inte hundarna från att bli hysteriskt upphetsade. I en ganska våldsam språngmarsch halkade Sonja i gräset, gjorde en volt och landade skrikande i gräset. Sen ville hon inte stödja på vänster bakben. Suck, jag lyfte upp, kände igenom och klämde och tryckte. Inget speciellt att varken se eller känna. Sonja ser stukad ut - både fysiskt och mentalt.
Stukad Sonja och Siri som håller ett vakande öga på henne.
Klockan är inte ens tio på förmiddagen och jag har burit upp henne i sovrummet där hon nu ligger i en korg och ser eländig ut. Jag får väl avvakta och se hur det utvecklar sig.
(Nej, jag ömkar henne inte, men tycker synd om henne i hjärtat. Allra mest tycker hon synd om sig själv. Nu gick hon upp på tre ben...)
Trebent Sonja. Storebror Svante har nu tagit över vaktandet.
Det är fantastiskt att se hur varsamt de stora hundarna handskas med sjuklingen. De går försiktigt fram till Sonja då och då, nosar och viftar lite med svansarna. Inga lekinviter, inget knuffande och buffande.
Eftersom jag ogärna konsulterar veterinär i "onödan" ringde jag till Bibbi för att få ett gott råd. Och hon stärkte mig i mitt eget beslut: Vila, vänta och se. Tack!
För några år sen gick jag till veterinären med Svante som hade gulgrönt var i båda ögonen. Så här ska det se ut!!! utbrast tant doktorn. (!?) Alltså, folk söker med sina djur för ingenting men det här ÄR ju verkligen någonting. Förtydligade hon sig. En sån vill jag ogärna vara - som söker för ingenting.
Det har nu gått sju timmar sen "olyckan" och Sonja sover mycket, har varit ute och kissat och sa inte nej tack till kvällsmat. Typiskt att det är just ikväll som vi ska på teater - utomhus! När regnet hänger i luften och hunden är dålig. Fast å andra sidan brukar hundarna sova gott när vi inte är hemma. Fortsättning följer i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar