Vi lyckades få en hel eftermiddag utan regn och med behaglig temperatur. Eftersom Sonja är ordinerad vila gjorde vi upptäcktsfärd i koppel. Oj, så spännande det var med alla nya dofter! Trodde inte det var så mycket bevänt med hennes "spökålder" men en keramikkanin fick mig att tveka. Kaninen låg där i en buske och är nästan lika stor som Sonja. Den såg läskig ut och Sonja reste ragg och morrade dovt. När matte klappat kaninen och Sonja nosat på den visade det sig att den fullständigt saknade intresse.
På kvällen skulle vi äta middag hos "Rut på skäret". Vi hade för avsikt att sitta ute, så hund hade kunnat medtagas. Men - det var lite för långt för henne att gå och därför bestämde vi att hon fick stanna hemma. Vi testade ensamhet en stund på eftermiddagen. Sonja fick sitta i vår gäststuga en stund med sin korg, några pipisar och mattes tröja som luktsällskap. Inte ett ljud hördes från henne. Efter en stund kikade jag in genom ett fönster och hon låg snällt i sin korg.
"Flickorna på Skäret" är världsberömda i Sverige. Här följer kort historik.
När vi så småningom kom hem igen var det fortfarande helt tyst i gäststugan och mörkt! Hade faktiskt glömt att tända en lampa. Sonja blev förstås vansinnigt lycklig över att se oss igen. Det blir hon ju alltid. Det verkade inte som hon hade lidit särskilt mycket av ett par timmars ensamhet. Hon gör väl som storebror när hon blir lämnad - sover.
Det kan vara önsketänkande, men jag tycker nog att hennes ben är på bättringsvägen. Hon stödjer på det när hon går och haltar bara en aning. Dessutom accepterar hon stoiskt sitt "fängelse" i hallen med koppeltvång i korgen och buren av kompostgaller. Hoppas, hoppas att korsbandet självläker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar