Semester?

Det verkar som om folk nu börjar arbeta efter semestrar. I närbutiken Emporia är det påfallande stillsamt så här en måndagseftermiddag. De senaste 25 åren har jag haft ganska snålt med semester. För det mesta max 2-3 veckor. Somrar är inte alltid så vackra i Sverige och jag kan inte påstå att jag har lidit särskilt mycket. Första året som pensionär begåvas jag med ett sommarväder som saknar motstycke! Så till åren kommen som jag är, så minns jag 1955 och 1959. Det har säker varit fina somrar efter 59 men jag dålig koll på åren.

Eftersom Sonja verkar rätt trött på sina leksaker så införskaffade jag ett par nya idag.

En duva som piper. Det är nog inte en duva, utan snarare en and, men vi kallar den för duva. Det fina med den, bortsett från pipet, är att den har vingar och stjärt och kan alltså fungera även i en dragkamp. Det fanns rätt billiga pipleksaker på rea. Att dom var på rea kan jag förstå. Vem vill ha en leksak som kan väcka döda!? Och sanslöst fula var dom - plastiga och grälla i färgen.
En repleksak fick hon också men den piper inte och den är bara kul om någon annan drar i andra änden.

Träffade brevbäraren i morse. Han utsätts varje dag för en våldsamt skällande skock med hundar innanför grinden. Jag bad lite om ursäkt för att blir utskälld varenda dag. "Det gör ingenting, jag börjar faktiskt bli kompis med dom." Sa han och kliade kärleksfullt Siri under hakan genom grindspjälorna. Siri njöt och viftade med rumpan.

Förrådet med torkad blodpudding är påfyllt. I morgon är det dags för valplekskolan igen efter sommaruppehållet. KÄRA NÅN vad vi (inte) har övat så mycket som det var tänkt. Ambitioner kan man ha men det ska göras också.
På något sätt lär sig Sonja saker ändå. Hela tiden. Att inte bita i händer och fötter t.ex. Hon sätter sig snällt utan anmaning med matskålen cirklande över huvudet. Hon är suverän på att byta stulna saker mot en godisbit. Hon står (nästan) stilla när jag kammar henne. Och det är rörande att se storebror och lillasyster sitta i givakt i väntan på godnattgodiset.
Efter Dentastixen på kvällen vet Svante att det är sovdags. För ett par kvällar sen tyckte inte Sonja att hon ville sova. Hon dansade runt med en leksak och ville ha med Svante. Han svarade med att morr-gnälla dovt och blänga på henne. Hon smög försiktigt längs med väggen när hon passerade honom, gjorde en försiktig lekinvit på betryggande avstånd och gav slutligen upp. Har sagt det förut och säger det igen; vilken massa subtila signaler hundarna har och som är så oändligt mycket effektivare än mina försök att "tala" med dom.
Inkallning är speciellt kul. Ropar jag på Svante så heter plötsligt alla hundar Svante. Ropar jag på Sonja heter dom förstås Sonja hela gänget. Fast jag är nöjd med att dom kommer.