Kattbox och icke svansviftande slyngel.

I flera veckor har jag varit inställd på tandläkarbesök just idag. Har kollat tiden ett antal gånger. Ibland är det nämligen 9.30, ibland 9.20 och en annan gång 9.40. Sista kollen igår kväll sa 9.40. Alltså infann jag mig i god tid i väntrummet. Till saken hör, att den här mottagningen är fenomenal på att hålla tider. Man blir alltid inkallad på minuten. När klockan var 9.45 kollade jag igen på min lilla lapp. Jodå, 9.40 stod det. Fredagen den 22 november... Ridå. Inte en enda gång har jag kollat datum, bara tiden. Bara att åka hem igen och göra om samma manöver i morgon. Ytterligare en fördel med pensionärslivet. Har inte behövt stuva om patienter på jobbet. Ledig i morgon också. Och på måndag och tisdag... tidelipom.

Katterna har äntligen fått lite fint i sin box i stallet. Huvudsakligen syrrans förtjänst men lite har jag väl bidragit.

Foto: Marianne Schmidt

Här står Ville och äter kvällsmat i mysig miljö med mattor på golvet, hundfäll i två trädgårdsstolar och olivträd och pelargoner som ska vinterförvaras. Vilka stallkatter har så fint eget rum? 

Foto: Marianne Schmidt

Här sitter Ville, nöjd och belåten med sitt fina rum. Han är svår att fotografera. Dels för att han är så svart och dels för att han går i åttor mellan benen på en hela tiden. Kelgris är han.

Idag har vi inte koppeltränat, Sonja och jag. På något sätt har hon hajat det där med att man vinner inte särskilt mycket på att ligga som en rem i kopplet. Givetvis behöver vi öva mycket mera, men det är svårt när man har en hund till med sig.

Jag har funderat en del över varför Sonja är så obenägen att vifta med svansen inför sina människor. Svante viftar med svansen så fort man tilltalar honom. När man kommer hem efter en stunds bortavaro kan han visserligen ligga kvar i soffan men svansen dunkar frenetiskt och öronen säger: Så underbart att se dig igen, matte. Sonja ligger i sitt fönster (det är hennes nu) och tittar, precis som om hon säger: Jaha, där är du. Och var har du hållit hus?  Men ingen svansrespons.
En gång har jag faktiskt sett henne vansinnigt lycklig inför människor och det var när hon återsåg Bibbi och Arne första gången efter flytten från barndomshemmet. Och det är väl bra betyg för dom!
Kanske har hon knutit an lite väl mycket till sina hundkompisar och mindre till sina människor. Den senaste veckan har hon dock ändrat sig lite. Hon viftar med svansen när man talar till henne och kelar med henne och det känns som en stor ynnest! Koppeltränandet har nog också haft effekt, för hon är mera benägen till ögonkontakt och viftar lite när man tittar tillbaka. Hon är väldigt kelig och gosig på kvällarna och ligger gärna väldigt nära. Med Svante fungerar inte det. Han vill ligga i fred när det är sovdags. Siri däremot skulle gärna acceptera att Sonja låg ovanpå henne.
Nu, när jag sitter vid datorn, har Svante följt med upp på andra våningen och snusar på min säng. Om jag lägger mig på sängen hoppar han antagligen ner, men han vill vara i närheten. Sonja ligger i fönstret i hallen. Alldeles ensam.
Klagar absolut inte. Jag vill ha hundar med integritet och som är trygga "i sig själva". Och två sådana har jag fått! Ingen ängslighet här inte.

Så småningom ska vi gå kvällspromenad och sen kommer två hundar att sitta i givakt efter hemkomsten. Framför garderobsdörren där Dentastixen förvaras. När godnattgodiset är utdelat kommer Sonja att skutta upp i min säng för att få ha godbiten i fred. (Svante skulle inte drömma om att ta den ifrån henne, men det vet inte hon.) SEN kan jag få gosa med Sonja hela natten medan Svante föredrar mattan eller korgen.
Kan man annat än älska dom?