Efter valputställningen

Det är alltid roligt att gå på valputställning. På 300 meters håll från mässan hörs vov, vov, bjaff, bjaff, yipp, yipp. Massor med valpar i alla storlekar som i de flesta fall är debutanter. Aldrig i hela sitt korta liv har dom sett så många andra hundar på samma gång och det är förstås både upphetsande och tröttande. Inte många har särskilt stor ringvana och det är dråpligt att se dom skutta runt i ringen.

Lilla Penny, åtta månader, förhöll sig dock väldigt cool där hon stod och representerade sin ras i rasmontern. Hennes bror, som blev Bäst i Rasen och som skulle in i ringen igen, låg och slaggade i sin bur. Visst har hon ett härligt uttryck!?
Jag satt ett tag och "passade" rasmontern och det var spännande att se alla människor och hundar strosa förbi. Mer eller mindre blöta för Malmövädret var inte nådigt idag.
En besökare stannade framför irländarbåset, suckade djupt och sade: "En gång i livet ska jag ha en så´n där. Vackraste hunden på hela planeten." En sak är säker - tråkigt kommer hon inte att få.
Jag storshoppade inte på utställningen. Det blev en ny fäll till hundarnas fönster och Svante och Sonja blev vansinnigt förtjusta. Dom kastade sig över luddfällen, bökade, bet och var både ovanpå och under den. Jag lät kameran knäppa massor med bilder men det gick för fort - inte en enda bild blev anständigt skarp. Jag borde ha filmat i stället. Efterklokhet.

Däremot satt jag själv helt stilla när jag fotade mitt första försök att virka tossor.

Den högra är mitt verk och den vänstra är skapad av mormor, som var ett virkproffs. Små mormorsstjärnor sammanfogade till en innetoffla. Hennes färgval är dock inte riktigt i min smak. Enligt henne var mottot, ju fler färger desto finare.
Möjligen kan tekniken att virka tofflor förfinas men jag är ändå rätt nöjd. Får väl göra en till i morgon så jag har till båda fötterna.