Svante&Sonja

Idag läser jag om hur Åsa ska undvika att skrämma Zelda genom att inte stöta emot möbler, väggar och annat. Och att inte stå på ett ben och vifta med armarna för då får nog Zelda hjärtslag. Tänk så olika de kan vara, de små liven. Nemi bryr sig tydligen inte och jag känner definitivt en till. Sonja skulle skratta om jag stod på ett ben och flaxade.
Igår ville Sonja absolut forcera kompostgallret igen. Det består av fyra hopfogade galler där ena änden är förankrad bakom en soffa och med en tung golvlampa som förstärkning. Den andra änden blockeras just nu av en rejäl vedklabb. Sonja krängde in huvudet i en glipa och försökte pressa sig igenom. När jag kom på henne backade hon, fastnade med huvudet och drog med sig hela alltet som föll över henne. Inte fasen blev hon rädd!

I den smala springan, till höger om lampan, lyckades hon få in huvudet...

Redan igår eftermiddag började smällandet i vårt grannskap. På vår eftermiddagspromenad knallade det rejält och Sonja verkade inte ens höra det. So far so good. Det kan förstås bli annorlunda om några dagar när folk sätter fyr på dom riktigt fräsande pjäserna. En veterinär sa på TV häromdagen att lugn smittar av sig och i så fall har vi trygge Svante som en suverän förebild. Kanske plockar vi fram något gott att tugga på också.

Klassisk Skånevinter ute. Det regnar (på tvären) och det blåser nånstans runt kuling. Det gillade vi inte, någon av oss. Sonja fick fullständigt fnatt när vi kom inomhus. Våt och kall kastade hon sig över en likaledes våt och kall Svante och försökte dra igång en lek. Han var måttligt road och hade nog hellre krupit upp i sängen och självtorkat.

Sista kvällsrundan och det fortsätter att blåsa och regna. &##%"¤.