Jojje gör entré

Sen kom Jojje...

Att lämna Charlie ensam när vi reste bort kändes inte bra. Ju längre han bodde hos oss desto svårare blev det att resa bort om så bara för en helg. Så jag surfade lite på nätet för att hitta en transportbur så vi kunde ta honom med till vänner och bekanta. I stället hittade jag en bild på en Charlie-kopia som tittade så bedjande. Han hette Jojje och hans människor hade inte tid och ork att riktigt ta hand om honom. (Idag förstår jag det!) Med sambons goda minne och efter telefonkontakt med Jojjes ägare körde jag och hämtade honom. Då skrev vi maj 2004. En vacker, alert ettåring med underbart starka och fina fötter. In med en ny bur i framsätet och bältet på. På vägen hem funderade jag på hur jag skulle göra om de två fåglarna inte alls gillade varandra. Att återbörda Jojje till ursprungshemmet var inte att tänka på.

Agapornis är helt partnerbundna men vill välja sin partner efter eget huvud. Det kan man förstå. Det är uppenbarligen så, att två fåglar av samma kön mycket väl kan ha ett bra förhållande och beträffande Charlie var jag rätt säker på att han är kille. Hans bäcken är så smalt att det omöjligt skulle släppa igenom ett ägg.

Jojje tjoade som en vansinnig i bilen hem. Kvittrade som en kanariefågel och bet och skakade i burgallret. Bra fart på den fågeln... Väl hemma satte jag Jojjes bur på bordet (inte på golvet den här gången). Charlie, som satt på husses axel och såg likgiltig ut, fick plötsligt syn på sin nya kompis. Han flög omedelbart upp på burens tak och sedan följde ett fantastiskt klättrande upp och ner längs gallret på buren. Charlie på utsidan och Jojje på insidan. De pratade en otrolig massa med varandra och ingen av dem såg "smal" och rädd ut. Båda liknade mysiga dunbollar. Och jag tänkte att det här ordnar sig säkert. Jojje var inte tam, enligt tidigare ägare. Hade varit ute ur buren en gång under sin ettåriga levnad och hade då flugit direkt till husses axel (och antagligen bitit honom ordentligt i örat).

Den första dagen hade vi Jojje i buren men nästa dag, en söndag, öppnade jag dörren. Det fick bära eller brista. Charlie skulle säkert, om han blev antastad, ta sin tillflykt till mig. Jojje kastade sig över morgontidningarna med en frenesi som Charlie aldrig visat. Tidningarna såg ganska snabbt ut som om de passerat genom en dokumentförstörare. Långa, perfekt bitna strimlor stoppades in under ryggfjädrarna. Charlie tittade förundrat på. Jojje flög av hjärtans lust fram och tillbaka. Dunsade i något fönster men kom inte till skada. Charlie såg imponerad ut. Jojje hittade en papperskorg som innehöll massor med spännande saker! Vissna löv, pappersbitar, kasserade frön och en massa kul grejor. Ner i papperskorgen för att botanisera bland dessa skatter. Charlie följde efter. Han hade ald­rig kommit på tanken att en papperskorg kunde vara spännande. En hel söndag tillbringade jag i "fågelrummet". Vågade inte lämna dem ensamma. Direkt efter pulvriserandet av morgontidnin­garna fällde Jojje ut sina vingar och backade in mot en ytterst häpen Charlie. Man behövde inte vara särskilt mycket expert för att räkna ut att Jojje var en tjej. Som den gentleman han är, flög Charlie in i sin bur redan den första dagen och skramlade våldsamt med sina leksaker, sprätte runt bland sina frön i matskålen och gick till attack mot sin "fästmö" i plast som han medförde i boet. Det var rörande att se hur han med all önskvärd tydlighet sade "Här bor jag. Du är välkommen in och se hur jag har det". Och Jojje accepterade invitationen, flög in till Charlie, åt några frön och drack lite vatten. Charlie tittade lyckligt på. Efter en utmattande söndag blev det så småningom kväll och fåglarna flög snällt in i sina respektive burar och matte kunde lämna rummet. Det tog bara ett par dagar innan Jojje flyttade in till Charlie. Fästmön i plast förpassades till papperskor­gen (som för övrigt inte kunde stå kvar i det rummet längre).

Nu visade det sig att Jojje inte på något sätt (utom utseendet) liknade Charlie. Hon flög runt huset på ett sätt som den försiktige maken aldrig gjort. Hon inspekterade hur det såg ut bakom böckerna i bokhyllan, hur lampor såg ut på insidan. Hon ville till varje pris veta vad som fanns under elementens kåpor, bakom tavlor och inne i bashögtalaren. Sambon konstaterade att hon nog sökte ett ställe att bygga bo. Ack, så rätt han hade! Damen i zooaffären konsulterades igen och tyckte att "du får väl ge henne en holk". Det var nog en av Jojjes bästa dagar i livet när en träholk monterades på hennes bur. Hon fattade vitsen omedelbart och började inreda. Samtidigt försökte hon utan framgång få Charlie att begripa vad som krävdes av honom. Han har tyvärr fortfarande inte fattat. Han har oerhörd respekt för sin fru och när hon jagar honom, i akt och mening att föra släktet vidare, ser han mest skrämd ut.

Jojje var ett år när hon kom till oss och allt sammanföll! Hon var antagligen precis könsmogen, hon fick en partner och hon fick frihet. Hon blev en väldigt lycklig fågel och holken fullbordade säkert hennes välbefinnande. Det var ingen höjdare med två burar. Åter ute på nätet hittade jag en voljär, som nog var tänkt till stora fåglar. Nätet var så grovmaskigt att mina fåglar hade kunnat flyga ut och in utan bekymmer. Med nytt, lite finmaskigare nät och en rejäl städning blev denna bur ett "slott". Kanske onödigt, eftersom dörren till buren alltid är öppen. Fåglarna tillbringar alltid natten i buren men är i övrigt fria att flyga fritt.

Efter att ha blivit med holk har Jojje lagt ett oräkneligt antal ägg. Det blir inga ungar för Charlie fattar inte vad som väntas av honom. (Eller så är han for gammal eller alltför präglad på människor?) De första gångerna lade Jojje sju ägg. (I boken står att arten lägger fyra till sex ägg, men är man en värsting så är man.) Charlie gör det mesta rätt i övrigt. Han äter massor, är något mera varierad i kosten och tuggar i sig bröd, ägg och annat som kan vara bra och sen matar han sin fru. Helt enligt boken. Jojje är enormt revirhävdande och nåde den som kommer för nära. Hon hugger som en kobra och alla i bekantskapskretsen är livrädda för henne. Husse och matte har också hälsosam respekt för hennes näbb. Det har blivit åtskilliga blåmärken på ett par år och det har blivit en rejäl ökning av plåsterförbrukningen.

Efter stipulerad tid, ca 21 -23 dagar förlorar Jojje intresset för äggen, knuffar dem åt sidan och börjar flirta med Charlie igen. Så håller hon på. Insåg så småningom att det inte är bra för henne att värpa oavbrutet. Har rådfrågat både fågelmänniskor och veterinär. Råden är säkert mycket bra. Bort med holken, minst tolv timmars vila på natten (det tar de sig ändå. utan min medverkan), gör det "tråkigt" för dem, plocka undan allt tänkbart bomaterial etc. Att stänga in dem och göra det tråkigt vill jag inte. De ska få flyga så mycket de orkar. Att ta holken ifrån Jojje har jag också provat men hon hittar omedelbart nya ställen att boa på. En högtalare till stereon är ett fullgott alternativ till holk och tejpar man för hålet i den så går det jättebra att bygga i bokhyllan i köket. Där finns dessutom massor med gott papper att bygga med! Tar jag bort tidningar, böcker och sådant som hon kan använda så hittar hon egna lösningar. En stor benjaminfikus fick samtliga blad avplockade for ett halvår sedan. Man kan konstatera att benjaminfikusar har en osannolik förmåga att komma igen! Vårt korgmöblemang i uterummet (fågelrummet) blir aldrig vad det varit. Jojje låter sig inte hejdas. Behöver jag påpeka att ovan nämnda högtalare numera är tyst?

I somras var vi på djursjukhuset och träffade en trevlig fågeldoktor och en likaledes trevlig fågelsyster. Jojje var "patienten" och Char­lie följde med som sällskap. Alla andra djur i väntrummet var tysta och lugna utom mina... Det var ett våldsamt kvittrande och tjoande ända tills Jojje blivit både vägd och undersökt. Sen fick hon en spruta och den behandlingen gjorde henne åtminstone tillfälligt en aning spak. Hon fick en hormonspruta som skulle dämpa hennes äggstockar och förhoppningsvis hejda hennes värpande. Injektionen skulle sen upprepas med exakt två veckors mellanrum. Så vi gjorde ytterligare två utflykter till djursjukhuset. (Charlie ville inte följa med de två sista gångerna). Det stoppade henne ytterst tillfälligt, sen gick hon igång igen. Det korta uppehållet gjorde ändå att hon dels åt upp sig en aning samt att hon blev mera van vid oss. Hon såg väl hur Charlie gjorde. Jag lyckades nästan få henne att sitta i den andra handen.

Nu är det mitt i vintern. Alla andra fåglar förbereder sig för årets kanske första och enda häckning. Så icke Jojje. Hon har precis förskjutit en omgång ägg (bara fyra den här gången) och verkar otroligt sugen på en nystart.

Livet med Charlie var otroligt lugnt och behagligt. Livet med Charlie och Jojje är mera livat. Jojje verkar dock vara en nöjd fågel. Hon biter våldsamt varje gång jag städar buren - handskar är ett måste - men knorrar samtidigt som tecken på yttersta välbehag. Det kommer nya, fräscha och rena tidningar att bita i! Det senaste är att hon nu öppnar locket på holken från insidan så att hon kan hoppa ut och in genom "taket". Försöker vi stänga öppnar hon omedelbart igen. Om vi av något skäl måste ha fåglarna instängda - gäster med fågelfobi eller småbarn - så får vi spärra taket på holken med någon anordning som inte ens en värsting till fågel klarar att öppna. I uterummet finns numera bara giftiga växter, som båda fåglarna lämnar i fred, samt den hårt kämpande benjaminfikusen. Den är gräsligt ful men får stå kvar som det yttersta beviset på osannolik kämpaglöd. Och för lång och trogen tjänst - den stammar från tidigt 70-tal.

Akvariet står kvar men det blev för tufft att byta en massa vatten regelbundet med två fåglar som gärna ville hjälpa till. Numera huserar två stillsamma vattensköldpaddor där i stället. ♦

Nämen hej! Vem är du? Första mötet.

Ungefär vid den här tiden slutade jag lösa korsord. Det bara gick inte att konkurrera om tidningen.

Mycket arttypiskt och mycket ineffektivt - att stoppa pappersstrimlor under fjädrarna. Av fem försvann fyra under flygningen till boet.

Väldigt spännande papperskorg!

Den nya, jättestora buren.

Jojje tittar ut ur sin älskade holk.

###

Det blev mycket Melodifestival igår. Hundarna är jättetrötta. Dom är vana att gå till sängs tidigt och blev mycket konfunderade över att behöva vara uppe till efter midnatt.

Sömnig Sonja

Blogger är på dåligt humör just nu. Jag har många fina fågelbilder kvar men återkommer med dom vid senare tillfälle. Och med "epilogen" - vad som hände med fåglarna.

a