Charlie, kärlekspapegoja

Här följer nu en berättelse om Svantes och Sonjas föregångare.


Charlie kommer till oss

En kollega frågade mig i juni 2002 om vi inte kunde tänka oss att ha en liten papegoja. Min sambo, som egentligen är mer road av veteranbilar än av djur, förvånade mig med att svara "Ja, varför inte?" En kärlekspapegoja som hos kollegan samsades med två katter. En kombination som kanske inte är helt lyckad.

Inom loppet av ett par dagar försökte jag läsa på så mycket som möjligt. Via internet kom jag fram till att fågeln var en agapornis roseicollis. Det fanns en hel del matnyttig information på nätet och jag kompletterade med en bra nybörjarbok, "Papegojor" av An­nette Wollter.

Det känns inte bra att ta ansvar för ett djur utan att ha en aning om hur det ska hanteras. Hund har jag haft som ung. Ett trettiotal fiskar simmade vid den här tiden omkring i ett 250-liters akvarium. Men fågel! Där var jag fullständig novis. Bara ett par dagar senare anlände Charlie till arbetsplatsen där han först fick tillbringa en dag. Därefter åkte vi hem - med hela buren i säkerhetsbältet.

Den första kvällen var han otroligt skrikig. Inte så konstigt. Fullständigt ny miljö och två helt okända människor som försökte tala vänligt till honom. Dessutom gjorde jag misstaget att ställa buren på golvet. Inte så bra förstod jag sen av papegojboken. Fåglar vill sitta högt så att de kan ha uppsikt över rummet. Vad hade vi gett oss in på? Det skriket skar genom märg och ben och att stänga dörrar hjälpte inte mycket. Nästa dag flyttade jag upp buren på akvariet och öppnade dörren. Sen dess har Charlie alltid öppen dörr till buren.

Han var sex år när han kom till oss och uppenbarligen har någon lagt ner ett fantastiskt arbete på att göra honom alltigenom tam och vänlig mot människor. Han utsåg ganska omgående mig till sin "favoritmänniska". De första veckorna bekantade han sig med det nya huset genom att gå på tur, sittande på min axel och förundrat titta sig omkring. Inte en enda gång har han dunsat in i någon fönsterruta. Han är en försiktig herre och flyger inte någonstans utan att först ha utsett en landningsplats. Boken berättade också för mig att det är nästan djurplågeri att hålla en agapornis ensam. Just den arten bör alltid ha en partner. (Agapornis betyder till och med "de oskiljaktiga"). Om man inte ger den minst fem timmars umgänge om dagen! Eftersom vi inte arbetar heltid och eftersom det nästan alltid är någon hemma så kände vi oss inte som djurplågare. Charlie hade nästan alltid någon som sällskapade honom.

Han kom snabbt in i rutinerna. Skrikandet upphörde efter den första dagen och förtroendet för hans nya människor växte. Gosestunder i mattes hand blev snart åtråvärda höjdpunkter. Även en läspaus på eftermiddagen är väldigt populärt. Matte läser och Charlie kryper in under hakan och burrar upp sig till en boll och sover, sover...

Charlie på mattes arm

Utfodringen lämnade en del övrigt att önska insåg jag efter kort tid. Det var mest parakitblanding. I boken står att det ska vara mycket frukt och grönt. Det anser däremot inte Charlie. Frön, där endast favoriterna plockas fram, ska det vara. Alla försök att lägga äpple, morot eller annat grönfoder i matskålen har ignorerats fullständigt. Han älskar egentligen äpple och morot men då ska det ätas när matte skalar morötter eller när husse äter äpple.

För att förbättra hans kostvanor köpte jag pellets på inrådan av damen i zooaffären. I samband med att pellets introducerades i matskålen tog jag bort alla frön. Detta för att tvinga honom att äta pellets. Han blir väl så småningom tillräckligt hungrig for att hålla till godo, resonerade jag. Han skrek, bet mig i örat och välte till slut sin matskål med de förhatliga pelletsen. Boken har rätt, papegojor är envisa och här gick rond ett till fågeln. Det har inte blivit fler ronder! Charlie mådde ju utmärkt och hade han nu framlevt sina första sex år som renodlad fröätare så fick han väl fortsätta så. Vi lurar i honom så mycket äpple och morot som det går. Bär från eldtornsbusken är också underbart goda, i alla fall det mikroskopiska lilla fröet som finns inne i bäret.

Charlie bekantade sig med större delen av huset utan problem. Köket är en jättestor lekplats för fåglar. Det finns härligt friskt, vatten i kranen som duger både att dricka och att duscha i.

När vi pysslar i köket sitter Charlie helst på min vänstra hand - om han själv får välja. Får jag bestämma blir det på axeln. Vi för en ojämn kamp om sittplatsen.

I boken står om alla farligheter, elektriska sladdar, giftiga växter etc. Charlie har aldrig brytt sig om sladdarna. En påskkaktus var oemotståndlig så den blev ganska söndertuggad. Den har dock hämtat sig efter omplacering i annat rum. De giftiga växterna rör han inte. Hur klarar vilda fåglar av att inte bli förgiftade? Charlie har aldrig heller varit rymningsbenägen. Vi har alltid kunnat ha dörren ut till trädgården öppen utan att han sticker i väg. Böcker, tapeter och korgar har han alltid lämnat orörda och som alla förstår - Charlie är en otroligt lätthanterlig fågel. Vårt liv skulle bli annorlunda. Mycket annorlunda ett par år senare.

Pellets!!! Ge mig parakitblandning!

Charlie äter äpple med husse

Fin blomma, tycker Charlie

Dricka vatten ur kökskranen är toppen...

...liksom att ta en uppfriskande dusch

Bästa platsen - mattes vänsterhand

Husses axel duger också utmärkt

Charlie smakar på friheten utomhus

###

Jag valde av ren bekvämlighet att lägga bilderna sist. Det finns så många härliga bilder och det är många minnen som väcks till liv. Charlie var faktiskt en fantastisk liten fågel och jag saknar honom väldigt mycket. Fortsättning följer, för efter ett par år kom Jojje och sen blev inte livet så lugnt längre.

a