Fågelungar och åska

Det blev en turbulent morgon. Jag förstår till fullo varför man ska ha sin hund kopplad ute i naturen så här års. I all synnerhet om man har sådana hundar som vi har. Men på den inhägnade tomten gäller inte den lagen väl. Lika fullt måste man ibland skydda djurlivet innanför stängslet.
Igår var det en liten kanin som promenerade i lugn och ro på gräsmattan. Hade våra två gått ut hade den stackarn inte haft en chans att hitta ett kryphål i stängslet. Nu regnade det och båda hundarna sov skönt i soffan så jag stängde ytterdörren ett par timmar och uppenbarligen knallade kaninen ut igen.
I morse sken solen, några koltrastungar provade sin vingar med varierande framgång och dunsade ner på gårdsplanen med jämna mellanrum. Inte sjutton hann dom undan när Sonja dundrade fram och ville leka. Hon omväxlande bär och släpper, fågelmamman skriker i trädet ovanför och de andra ungarna stapplar omkring på osäkra vingar/ben. Efter en del jagande lyckades vi koppla hundarna och ta in dom, syrran lyfte upp en vettskrämd fågelunge och minsann - den flög!

Hundarna var förstås vansinnigt upphetsade och tjatade om att få bli utsläppta. Det blev rumsarrest och båda skällde och ylade som galna. Djurplågeri, tyckte dom, att hindra den roliga leken.

Efter någon timme hade det lugnat sig i buskarna så hundarna fick komma ut igen och fick dessutom varsitt tuggben som muta. Accepterades av Svante men inte av Sonja. Hon for raka vägen bort till häcken och letade efter sin fågelleksak.
Svante åt upp sitt ben och gick sen i lugn och ro och snodde Sonjas. Sen följde en kortare kamp där Sonja kände sig förfördelad och Svante lugnt hävdade sin rätt till benet som nu tillhörde honom.

Sonja lyckades några timmar senare komma över ytterligare en fågelunge. Dock inte en koltrast utan en som var mycket mindre, kanske en hämpling... Den gick det inte så bra för tyvärr. Det verkar vara rena fågelparken i den där häcken. Och duvorna brukar bygga sina slarviga bon i lindarna. Svalorna, däremot, håller sig i stallet i år och det tackar vi för. Den stirrande ugglan har kanske haft effekt! När det var dags för eftermiddagspromenad såg det mörkt ut.

Det knallade rejält från dom där molnen och det tyckte jag var ganska bra. Sonja har inte upplevt så mycket åska i sitt korta liv och hon hoppade till lite vid första knallen. Vid den andra spanade hon in mig och Svante. Hade vi inte hört någonting? Vid tredje knallen reagerade hon inte alls. Himla bra!

 Vi klarade oss undan regnet.