Vi flyttade till Tunisien 1963, med hund och allt. Att få Mitzie rabiesvaccinerad i Sverige var omöjligt. Det var förbjudet att ens bryta en ampull med rabiesvaccin i Sverige! Tack vare en superbussig veterinär fick vi köpa en ampull och med två fingrar på bibeln svära på att inte öppna den förrän vi kom till Tunisien. Klart man lyder. En svensk sjuksköterska i bekantskapskretsen fixade vaccineringen när vi var på plats i Afrikat.
Sedermera, när Mitzie kom tillbaka till Sverige, fick hon till bringa fyra månader i karantän i Helsingborg. Huruvida hon gillade det vet vi inte - vi fick besked om att inte komma och hälsa på henne under den tiden. Men! Hon lärde sig äta torrfoder för något annat serverades inte och hon var supersnyggt smal när vi hämtade henne.
Det här huset i staden Sfax blev vår första bostad. Klart exotiskt för en familj som kom från ett Myresjöhus i Nyköping (där det fanns elva likadana hus till).
Syrran skaffade sig ganska snabbt vänner bland grannarna. En familj med många barn och som inte talade ett ord franska. (Det gjorde f.ö. inte Marianne heller så det naturliga blev att hon lärde sig ganska bra arabiska.)
Eftersom mamma blev kvar i Tunisien i tio år blev det många resor fram och tillbaka. Sommarlov, jullov - ibland ett helt år med jobb inom reseledarbranschen. Jag har några fina bilder på syrran som visar hennes svaghet för dromedarer och andra djur. Samtliga är tagna av den norske fotografen Tor Måvestrand.
Och därmed avslutas nostalgitrippen bland gamla bilder.
Att jag inte publicerar några bilder på hundarna idag beror inte på att jag saknar kamera. Jag ska försöka plåta lite vovvar i morgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar