Tänk vilken lycka!

Tänk vilken lycka när den lilla hunden igår kväll presterade en alldeles normal korv - som gick att ta med en bajspåse! Första gången på fyra dagar nästan. Hon har dessutom en glupande aptit och ränner runt i köket och sniffar, hoppar upp mot bord och bänkar, slickar tomma matskålar. Tydligare bevis på en önskan om mera käk kan man väl inte tänka sig. Jag tror minsann att hon är frisk - i magen i alla fall. Nu har vi benet också att ta hänsyn till. Hon är fullständigt opåverkad och tokspringer om hon får tillfälle. Trots att jag har satt ut hennes smärtstillande tills vidare. Särskilt ont kan hon väl inte ha.
Hundar är märkliga. Hon har suttit instängd i bur ganska länge och ändå går hon gärna och fullt frivilligt in när man ber henne. Kanske har det varit tillräckligt många positiva händelser i buren för att hon ska gilla den. Beröm, mat, godisbitar, sällskap.
Siri hittade ett otroligt gammal och äckligt märgben igår. Antagligen har Svante grävt ner det någonstans. Han är en konstig hund för han gillar inte märgben speciellt mycket. Han gömmer dom  i stället för att tugga på dom. Det är evigheter sen jag gav honom ben så detta måste betraktas som ett arkeologiskt fynd.
Ben och tuggisar som Svante är måttligt intresserad av gömmer han, inte helt sällan i den röda soffan i vardagsrummet. Det är den enda möbel som är hundförbjuden vilket också respekteras. Nu tror jag ju att Svante är så smart att han tänker så här: Soffan är förbjuden för hundar. Alltså kan dom inte tro att jag gömmer saker i soffan. Alltså gömmer jag saker i soffan.
Som alla förstår har jag en sanslös övertro på älsklingens tankeförmåga.

Jag blir helt stum av alla läckra bilder på Arlo. Kolla denna blogg http://arlosfoton.blogspot.se
Det rycker i mitt avtryckarfinger när jag ser dessa underbara bilder av spanielvalpen. Eloge till min initialnamne BMW.

Jag plåtar som vanligt en sovande hund. Nyfriserad Svante vilar middag. Vilken bröstkorg han har! Stålmannen!
Sonja och jag har kört några träningspass på gräsmattan med de andra två instängda i huset. Annars går det ju inte alls. Vi tränar på stillsamma saker som kontaktövningar, stanna kvar och sånt som inte är så våldsamt.
Den rara ortopeden ringde i eftermiddags och lät nöjd med att Sonja är bättre. Magsjukan är över, hon haltar inte och står på alla fyra benen när hon nu står stilla. Dock fortsatt vila och inga rivstarter. Säg det till Sonja!