Förmiddagen var intensiv. Av någon anledning har hundarna fått för sig att hästarna utanför grinden ska skällas ut. Och det rejält! Vet faktiskt inte vem det är som drar igång cirkusen men tre skällande irländare i olika tonarter är ingen önskekonsert precis. Tar man in två av dom så tröttnar den tredje och kommer lunkande.
Idag blev det Siri som tog fönsterplatsen inför förmiddagsvilan. I gott sällskap av husses sko. Siri var dock oskyldig. Det var förstås Sonja som hade lagt skon i fönstret.
Sonja fick guldstjärna i morse för hon kastade sig inte ut genom grinden utan väntade snällt på ett "varsågod" - precis som storebror. Han är jätteduktig. Jag är rätt säker på att Svante är en ögontjänare av högsta rang. Vänner till oss lämnade en gång grinden öppen för att hämta något kvarglömt i bilen och Svante var ute på två röda sekunder. Dom där människorna vet inte att jag ska ha tillåtelse innan jag går ut, alltså sticker jag direkt.
Vi måste koppelträna Sonja bättre. Vi var på god väg för en evighet sedan men sen blev allt spolierat av diverse åkommor. Nu kan vi inte skylla på krasslighet längre.
Septembervädret gillas högt och rent av hundarna. När eftermiddagssolen lyser så ligger dom utspridda på gårdsplanen som små röda mattor. Fick irländare önska skulle dom nog vilja ha september oftare. Fast snö är också kul...
Det växer vackra, vita, väldoftande svampar i gräsmattan. Enligt mykolog i familjen ska det vara ängschampinjoner. I så fall är det OK att skörda och njuta. Men tänk om hon har fel... Med svamp kan man aldrig vara tillräckligt försiktig. Har hon rätt så är vår gräsmatta en guldgruva. Vitingarna växer bokstavligen som svampar ur jorden. Rena, vackra, knubbiga. Om det mot förmodan slutar komma blogginlägg om Svante och Sonja så förstår ni varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar