Heter kulingen Gunnar?

I går morse hörde jag ett kraftigt klirr på bottenvåningen. Det lät som när ett tungt glasföremål landar på stengolvet. Jag såg framför mig trasiga och blödande tassar och rusade ner i bara nattsärken samtidigt som jag föreställde mig hur jag packade in hundarna i bilen och körde till djursjukhuset i pyjamas. (Kan det vara skälet till att herrpyjamasar har så många fickor? För nycklar, körkort och pengar?) Dom hade skrattat ihjäl sig på sjukhuset. Jag slapp. Sonja hade hoppat upp i ett fönster, snott en korg där vi förvarar nycklar och annat som skramlar och tömt ut innehållet på golvet. Sen tog hon korgen till sitt eget fönster och höll som bäst på att tugga sönder det ena handtaget.
Sonja har inte läst Per Jensens bok. Hon verkar aldrig skämmas. Polisen Svante blir alltid väldigt upprörd när hon gör något som han (och för det mesta jag också) anser vara otillåtet.
Kulingen viner utanför fönstret - kan han månne heta Gunnar?

Sonja står gärna som en kork mellan spisen och vasken när jag lagar mat... Det KAN ramla ner någonting ätbart.
Vi har varit på en väldigt blåsig kvällsrunda och godnattgodist är uppätet. Båda hundarna snusar sååå skönt i min säng och som vanlig undrar jag hur jag ska få plats. Det brukar ordna sig, Svante hoppar ner till sin korg.




a

Nu kommer några böcker

Eftersom jag läser enormt mycket, otroligt fort och ganska slarvigt är det omöjligt att minnas alla böcker jag läst det senaste året. Några sticker ut extra mycket. "En av oss" (Åsne Seierstad), "Mannen som slutade ljuga" (Dan Gustavsson) och förstås "Hunden som skäms" (Per Jensen). Den sistnämnda var en lisa för själen, de två första skakar om ens grundvalar. Visar bara att verkligheten som vanligt är värre än dikten.
Dagen för Breiviks inträde i den norska historien hade åtminstone något positivt. Min kollega blev mormor för andra gången just den dagen.
Per Jensen lyckas med konststycket att beskriva vetenskap på en lättfattligt och roligt sätt. Som hundägare känner man förstås igen sig men tidigare har det liksom inte varit riktigt rumsrent att tolka hundens "känslor". I stället har man skyllt på att t.ex. ägaren med sitt kroppsspråk förmedlar något till hunden som sen gör att den skäms, visar empati eller blir upprörd.
Nåja, har man som hundägare inte läst den boken så sätt den på önskelistan.
Under året läste jag också om en annan favorit av Per Jensen, "Djurens beteende". Som bara sporadiskt berör hundar men som borde få oss skämmas - bl.a. över vår brist på kunskap när det gäller djurhållning.
Fördelen med att läsa fort och slarvigt är att man kan läsa om böcker med stor behållning för man kommer inte i håg...
En ny bekantskap var Peter May som skrivit "Svarthuset". En debut och speciellt spännande eftersom miljön är ovanlig. En liten ö i Yttre Hebriderna där det blåser och regnar mest hela tiden. Men också en bra och absolut läsvärd bok. Del 1 av 3 och jag ser fram emot nästa. Eftersom jag avskyr blåst och regn känns Skåne riktigt behagligt vid jämförelse med Isle of Lewis.
Två böcker om Alzheimers sjukdom. Den första kommer jag inte ihåg titeln på och den andra var "En passande död" (Åsa Nilsonne).
Jag har lite kommit över känslan av att vara drabbad. Skyller på vanlig pensionärsglömska.

Sen har jag förstås läst 30-50 böcker till. En del hade jag läst tidigare men vad gör det när man kommer på det nånstans mitt i boken och inte har en aning om hur det ska sluta.

Hundarna? Jo tack, dom mår fint. Eftersom det blåser och regnar i dag har dom bestämt sig för en vilodag.

a

Hade tänkt skriva om böcker...

I dag hade jag tänkt skriva om böcker som gjort intryck under det gångna året. Det får bli en annan dag. Jag trodde jag hade läst allt av Karin Alvtegen, men det hade jag inte. Avslutade precis "Skam". Det är förskräckligt vad den människan, Karin A alltså, kan skriva ruskiga historier utan vare sig mord, tortyr eller våldtäkter. Och innan dess läste jag "Jag heter inte Miriam" (Gullmaj Axelsson). Egentligen orkar jag inte hur mycket koncentrationsläger som helst men den här boken hade en annan dimension också.

Återkommer med fler lästa böcker.

I dag hade jag ställt in kameran för att fånga lekande hundar men på något sätt blev det mörkt för snabbt. Även om dagarna faktiskt märkbart blir längre på eftermiddagarna.

Så i stället blev det som vanligt sovande hundar.

Min fina Svante

Min tufsiga lilla gatuhund

Båda sov middag på min säng efter att ha varit ute och sprungit på gräsmattan i det riktig fina solskenet.

a

Påhittig Sonja

Sonja är har födgeni. Hon är väldigt påhittig och kreativ. Hundarna har tre vattenstationer på sommaren. I köket, ute på trappan och i badrummet. På vintern är stationen på yttertrappan inte så välbesökt för den fylls mestadels med omkringblåsande löv.
Det händer av och till att jag missar att fylla på vatten i tid. Sonja dricker betydligt mer nu med sin cortisonbehandling. Hon nöjer sig inte med att tiga och lida. Nix, hon bär vattenskålen till ett ställe där hon anar att jag kommer att upptäcka den. T.ex. till dörrmattan.

Så väljer i alla fall jag att tolka hennes gest.

Hon är inte alls så nedstämd som hon ser ut här. Tvärtom - hon är mestadels på gott humör. Hon sätter Svante på plats när han närmar sig vårt matbord och vaktar svartsjukt om han försöker sno åt sig någon godbit.



a

Smällare och raketer

På kvällen, nyårsafton, gick jag kvällspromenad med hundarna vid 22-tiden. Bäst att passa på innan det värsta smällandet drar igång. Visserligen har det smällt varenda kväll i över en vecka och visserligen känns båda vovvarna trygga och skottsäkra men man kan aldrig veta. Jag har förstått av andras berättelser att det kan svänga från oberördhet till total panik.
Det smällde och sprakade mest hela tiden men båda tuffingarna knallade på med svansarna i vädret och uträttade det dom skulle. Matte glad, nöjd och stolt. Tolvslaget var helt lugnt.
Dagen efter gick vi förbi ett antal "lik" på cykelbanan och hundarna såg genast att det här var något nytt och ville fram och nosa. Men jag lät dom inte göra det. Tänk om något av "liken" var skendött och plötsligt skulle smälla av i ansiktet på dom! Så vi tog en rejäl omväg.

För en tid sen var det Sven som ven runt knutarna, nu är det Svea. Tror dock inte att vi är värst drabbade den här gången heller. Svea verkar hålla sig norr om oss. Blåser rejält gör det dock. Och antagligen har hon sansat sig tills gotlänningarna ska färdas över havet.

Sonja verkar vara helt obesvärad av sina tassar. Hon har praktiskt taget slitit ner det som blev kvar efter klokapselamputationen och går nu endast på trampdynorna. Det går tydligen också bra.
Jag har efter lite research på nätet hittat en veterinär i Norge som forskar på kloavlossning och tänkte skriva till henne. Vet inte om hon är intresserad, men kanske har dom något sort register över drabbade hundar eller kartlägger förekomster inom olika raser. Det kostar ingenting att ta kontakt.

Plötsligt blev det dags för kvällspromenad. Godnattgodis är utdelat och Sonja vill betäcka sin korg.?
Svante ligger på sängen och förefaller var mest intresserad av att sova.




a

Nyårsafton 2014

Bara några timmar kvar av det gamla året.
All snö har töat bort och det är som vanligt i Skåne igen, gummistövlar och +7 grader. Klockan är bara drygt fem och redan smäller det som bara den i grannskapet. Mina hundar sover lugnt.
Våra vänner från Gotland är här och kommer snart att förbereda vår sista middag för i år. Det kan tänkas att jag hjälper till en aning.
GOTT NYTT ÅR till alla bloggläsare och hundar!



a

Mellan jul och nyår

Väldigt ovanligt Skåneväder! Snö, några få minusgrader och vindstilla!

Ska vi gå på promenad?! Så mysigt!
Jag tvekar lite att ta med Sonja för underlaget med saltad vägbana och hård issörja känns inte bra för hennes tassar. Hon blir så ledsen om hon inte får följa med så jag tar chansen. Hon verkar inte särskilt påverkad.

Annars är hon väl ganska lik sitt gamla vanliga jag. Att stjäla disktrasan i köket ser jag som ett friskhetstecken.
Hundarna fick inte onödigt många julklappar. Varsitt paket från Siri med ett grisöra och ett tuggben. Svante öppnade sitt paket snabbt och elegant. Sonja var inte lika effektiv och gick direkt till Svantes klappar och försökte stjäla från honom. Uppskattades inte. Matte fick hjälpa Sonja med hennes paket. Ordningen återställdes. Sen hade mormor med sig två paket med goda tuggstickor. Samma sak igen - gruff om vem som ägde vad.
Såg på FB om en IT som hade fått minst 30 leksaker i julklapp men var mest intresserad av en tom förpackning grädde.
Magdalena Ribbing sade på TV häromdagen att svenska barn i snitt har 538 leksaker...
Man undrar vart vi är på väg. Inte mot extraval verkar det som!

Några boende i vårt närområde har missuppfattat det här med jul och nyår. Dom har smällt smällare och raketer sen julafton. Varenda kväll är det kulsprutesmällar och fyrverkerier över vår himmel. Visserligen har jag två oerhört skottsäkra hundar och vi lider inte alls men jag tänker på alla som har hundar eller andra djur som är rädda.



a

Juldag i vitt

I morse var det livat att springa ut på gården tyckte hundarna. Plötsligt hade världen blivit vit och speciellt Sonja var mycket fascinerad. Hon har i princip inte sett snö. Förra vintern hade vi väl en halv dags snö och det minns hon nog inte.

Det var hur kul som helst att springa omkring i allt det vita, smaka på det och rulla sig i det. Svante är ju veteran men han uppskattar snön lika mycket varje gång den kommer.

Det där med att julpynta är inte min grej. Jag gillar adventsstakarna för dom lyser upp den här mörka, trista tiden. Och jag gillar skarpt min julduk, inköpt i Dubrovnik i början av 80-talet. Otrolig kvalitet, tvättbar, behöver inte strykas och är dessutom vändbar! Outslitlig! Svante gonar sig i soffan och Sonja längre bort i en skinnfåtölj.

Mina hundar bortskämda? Nä, det tycker jag inte. Dom fick inte smaka en endaste bit av skinkan.





a

Dan före dan

I dag har jag varit duktig och griljerat julskinkan, gjort en sillgegga som påminner om gubbröra hårdkokat ägg och kammat Sonja. Hon ser ändå ut som en gatuhund och det lär hon få göra en månad till innan det är dags för trimning.
Hon snodde en kokt potatis som låg på diskbänken. Jag har börjat slappa lite de senaste veckorna och det duger inte alls. Upp och bort med allt, och jag menar allt så fort man lämnar köket. Att ha gående bord är inte att tänka på i det här huset. Ja, man kan ju faktiskt koppla Sonja och ha Svante under uppsikt...
Efter att under lång tid tagit det av inlägg på FB på Irish Terrier´s sida inser jag att Svante nog är rasotypisk. Han har alltid varit så lätt! Får man inte ligga i soffan så gör man inte det. Är det förbjudet att tugga skor, fjärrkontroller, datormöss, köksredskap inklusive knivar etc. etc. så gör man inte det.
Och efter läsandet på nämnda FB-sida förstår jag att Sonja är mera rastypisk. Full i f-n hela tiden. Hennes framfart hindras till stor del av att jag är ganska förutseende och ingen får sätta skor eller väskor i hallen t.ex. In med allt i garderoben och gummikilen i skjutdörrarna. Allt ätbart i köket ställs längst intill väggen eller i kyl eller skafferi. Och så vidare. Ändå går vi på bakslag då och då.
I badrummet har jag satt upp krokar att hänga kläderna på. Annars plundrar hon fickorna och släpar runt kläderna i huset. (Att hänga in i garderoben är det inte tal om. Man kan inte ändra sina vanor hur mycket som helst. Men tofflorna står i bokhyllan, högst upp...)

Jag gav Sonja en tom hushållspappersrulle i dag. Hon var måttligt intresserad - hon hade ju inte fått stjäla den. Svante blev däremot helt förtjust och det resulterade i en kamp om rullen.

Som den gentleman han är lät han förstås Sonja "vinna".

Vi tvåbenta provsmakade lite av julmaten och fick naturligtvis ställa allt högt upp. I ett obevakat ögonblick högg Sonja tag i brödkorgen och lade en skiva vörtbröd ovanpå den tidigare stulna potatisen.



a

Regn och en liten gatuhund

Nu har det regnat i stort sett oavbrutet i ett dygn. Och mer lär det bli. Man undrar ju ängsligt hur en del kan vara oroliga för grundvattennivån.
Hundarna var dyblöta efter morgonpromenaden och torkade sig frenetiskt på golv och mattor. Jag är mycket tacksam att dom inte i första hand väljer soffan.

Jag måste nog sluta tycka synd om Sonja. Har låtit henne slippa stå på trimbordet och bli kammad de senaste veckorna. Nu ser hon mer än någonsin ut som en gatuhund från Östeuropa och jag blir full i skratt när jag tittar på henne. Tufs-Maja!
Husse ska få en julklapp av Sonja. Ett paket blyertspennor med suddgummi i änden. (Till korsord och sudoku.) Sonja har redan tuggat sönder två paket så pennorna har tagit slut. Å andra sidan får husse skylla sig själv som inte plockar undan sina pennor.
Förr om åren spelade jag Alfapet bara till jul och nyår. Numera spelar jag Wordfeud mest hela tiden. Jättekul! Tack, initialnamne!



a

I dag ringde veterinären...

Naturligtvis var jag förberedd. Sonja har inte svamp eller bakteriell infektion. Hon har den där otrevliga åkomman som heter SLO. En autoimmun åkomma som orsakar skörhet i klokapslarna och som inte bara går över av sig själv.

Möjligen avspeglar hennes uppsyn snarast mattes sinnesstämning. Själv mår hon faktiskt bra och har varit på eftermiddagspromenad med storebror.
Veterinären var dock betydligt mer optimistisk än matte. Hon sade att det är goda möjligheter att Sonja kan leva ett helt normalt hundliv. Återbesök i slutet av januari för att se hur det hela utvecklar sig.
Fortsatt behandling med kortison och essentiella fettsyror.
Den här behandlingen har resulterat i att hennes päls växer som bara den. Hon ser ut som en rumänsk gatuhund.
Vi får återkomma med fler rapporter. Hennes framfart på gårdsplanen har reducerat några av pulporna till små stumpar men hon verkar inte ha ont.



a

Väntan... och ett julkort

Just nu väntar jag bara på besked från analysen på Sonjas klo. Det känns som en evighet med ett par veckor och egentligen påverkar det ju inte tillvaron så mycket om jag vet eller inte vet.
Sonja är pigg, går med på promenader och stjäl prylar som vanligt. Busar med Svante och morrar och skäller åt inbillade "faror" som hon ser eller hör.
Eftersom jag vet hur det är med efterhängsna patienter som ringer tre gånger om dagen för att höra om provsvaren har kommit ringer jag alltså inte. Vet. har lovat att höra av sig... I morgon är det fredag och sen två vardagar innan julhelgen. Ja, ja - det ordnar sig.
Kameran har legat overksam i flera dagar så några hundbilder blir det inte i dag heller.
Däremot blir det ett julkort. Hade inte tänkt göra något i år men när julkorten börjar droppa in tog jag mig samman och gjorde ett förrgår.

Så i god tid - God Jul på er alla!

a

Tussi, Sonja och julrosen

Alexander var förhållandevis skonsam mot Skåne. Vi hade visserligen stormsäkrat utemöbler och det enda som hände var att ett litet bord blåste iväg och tryckte upp sig mot husväggen. En kruka blåste omkull och syrrans solcellslampa gick sönder. Fast sån´a är billiga att återanskaffa.
Den som styr vattnandet från ovan är inte fullt så hänsynsfull. Det regnar mest hela tiden.

I lördags var vi på adventsfika hos Tussi och hennes matte och husse.

Tussis matte bakar för övrigt ljuvliga kakor!

Hundarna är understimulerade. Svante, som är relativt tålig när det väder, gillar inte kombinationen vind och regn. Sonja har inte fått gå promenader på två veckor men börjar komma ur sitt tillstånd av letargi. När man hittar en osthyvel på mattan i matrummet så vet man att hon är "back in business". Eller när ett vallmofranska återfinns på köksgolvet med hälften av skivorna uppätna. (Matte hade slarvat och inte lagt in brödet i frysen.)
Sonja rastas på den mjuka gräsmattan och tydligen är hon abstinent på kaninlortar. Hon dammsuger gräset och lyckas tydligen hitta en och annan kula.
Helgen har gått åt att titta på skidsport på TV (heja Maria P-H och Calle Lindh!) och att titta på hundar och Älvsjömässan på livestream på datorn.
Ett snabbt besök i närbutiken i går gav vid handen att julhandeln definitivt är igång. Dessutom lockar köpcentret med en nyanlagd skridskobana på taket. Kul för dom som gillar att åka skridskor på hög höjd!
På tal om banor. Vi fick ju en fotbollsplan med konstgräs i grannskapet. Sju miljoner lär den ha kostat kommunen. MEN, väldigt trevligt, den används varje vardagskväll! Små killar och tjejer med varsin boll eller stora killar och tjejer som slåss om en boll. Att den används känns iaf bra.
Till och med hundrastgården har haft besök i lervällingen. Vi har inte varit inne ännu. Vår tomt är mycket större än rastgården så vill hundarna springa kan dom göra det hemma.

Här är i alla fall några som verkar gilla väderleken. Julrosen, som vi fick av Siris matte för flera år sedan och persiljan, som sattes i somras.



a

Lätt pessimistisk

Alexander viner utanför husknuten men det regnar i alla fall inte. Man får tacksam för det lilla.
Vi har varit på återbesök hos veterinären, tagit ett par stygn efter den amputerade sporren. Tyvärr var inte analyserna klara, vilket ger mig dåliga vibbar. OK, bara att vänta till nästa vecka.
Tant doktorn var nöjd med hur tassarna såg ut och Sonja är onekligen mycket gladare och piggare.
Men ändå... Ska hon stå på livslång behandling med kortison och andra medikament?


a

Sonja piggare

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Skitsnack! Den som myntade det uttrycket har inte varit i Skåne i december. Och i morgon väntas det storm och regn. Dom har redan aviserat att tågtrafiken över bron kommer att stängas av. Vi får väl se hur det blir.

I går fick jag några indikationer på att Sonja börjar bli bättre. Soptunnan hade blåst omkull och hon var tvungen att rusa dit och kolla. Jag hade lämnat min mössa på soffan i hallen. Den snodde hon med sig upp i husses säng. Hon letade fram en favoritleksak men släppte den efter en kort stund. Heja, tjejen, kom igen!
I dag har hon varit ännu piggare så det finns hopp.

Hon har fått tillbaka lusten att tugga ben och t.o.m. svarat lite försiktigt på Svantes lekinviter.



a

Sonja busar inte

I går regnade det utan uppehåll och dessutom blåste det som det bara kan göra i Skåne. Jag kände mig som en kvalificerad djurplågare när jag släpade ut Sonja. Väldigt otrevligt väder och dessutom är hon obekväm med sina tassar och att gå i gruset på gårdsplanen är ingen höjdare. Är jag snäll bär jag ut henne på gräsmattan... Är jag inte snäll får hon gå själv. Hennes attityd mot Svante har lugnat sig och hon har slutat uppföra sig som om hon ville döda honom.
I morse sken solen från en nästan klarblå himmel. Nåja, när den väl hade stigit över horisonten. Genast mycket roligare att gå ut.
Annars är Sonja fortfarande väldigt låg. Det verkar så främmande att hon plötsligt skulle sno fjärrkontroller, osthyvlar eller försöka öppna hallgarderoben. Konstigt att man kan sakna det...
Hon tillbringar dagarna med att sova och att blänga under lugg på mig. Precis som om det var mitt fel att hon är justerad i tassarna!
Siris matte kom förbi en kort stund och hundarna blev överlyckliga och ville genast ut och leta efter Siri (som inte var med).
Sonjas höjdpunkter på dagen är leverpastejsbollar innehållande antibiotikatabletter och kortisondito. På kvällen får hon dessutom några sprejningar med essentiella fettsyror på maten. Mycket att hålla reda på.

Den här loja, tufsiga lilla hunden njuter av att bädda ner sig i sängen. Nu regnar det nämligen igen...




a

Sonja är trött och arg (på Svante)

Sonja tillbringar i stort sett dagen sovande. Korta pauser för mat och toabesök på gården men annars är hon rätt låg. Utom när Svante närmar sig. Han blir så överlycklig när han ser henne och vill så himla gärna leka och springa runt. Sonja blänger på honom, morrar och nafsar efter honom. Han fattar ingenting. Hon som brukar vara så pigg på att jaga honom eller bli jagad.
Nu verkar det dock som om han har börjat begripa, så jag hoppas dom håller sams i afton för då ska vi lämna dom ensamma och gå på middag hos vänner.



a

Senaste nytt, Sonja del 2

Gårdagen blev lite hektisk. Husse skulle ha sex barndomskompisar på middag och Sonja och jag skulle på återbesök hos veterinären. (Gissa vem som skulle fixa middagen till gästerna...) Sonja vägrade konsekvent att försöka stå på benen så jag fick bära henne upp och ner för trappor, in i bilen, ut ur bilen osv. Nästan 15 kilo hund som dessutom inte alls ville bli buren.
På kliniken fick hon en lugnande spruta för att underlätta bortplockandet av bandagen. Nu är hon ju inte terrier för ingenting. Vadå lugnande spruta? Lite dåsig blev hon väl men inte tillräckligt för att tillåta tant doktorn att pilla på fötterna. Suck, "vi får ge henne en kort narkos." Nål in i benet och Sonja in i sömnen. Proceduren skulle nu ta ca en timme så jag passade på att besöka den gamla arbetsplatsen. Och det var ju trevligt. Pratade med en gammal jobbarkompis som sa, att nu ska du inte tro det värsta. Tro på det som är vanligast, dvs en svampinfektion. Och det är ju rätt, man ska inte måla fan på väggen.
Efter en timme hämtade jag en trött, vinglig vovve som dock gick på egna fötter ut till bilen!
Beslutet blev att inte sätta nya bandage, etsa klostumparna med något medel och låta luften få komma till. Det innebar att hon nu faktiskt går för egen maskin.
Antibiotika, kortison, essentiella fettsyror.
Man ska vara tacksam så länge djuren får vara friska. Det är inte precis billigt med djursjukvård och djurmediciner.
Svaren på analyserna lär ta 7-10 dagar.

I går kväll var hon ganska pömsig så bara halva Sonja hamnade i korgen

Under dagen i går bar jag ut henne några gånger med den fåfänga förhoppningen att hon skulle kissa. Nix, hon bara säckade ihop i gräset och rörde sig inte en tum. Tant doktorn tappade blåsan på henne. Sen har hon kunnat själv.
Innan allt detta hände hade jag plötsligt kommit på att det var första advent i söndags. Stakar och förra årets ljusträd fick komma upp från källaren.

Sonja startade genast projekt "ta av alla plastmanschetter". Först hoppar man upp i fönstret, välter ljusstaken och sen plockar man av all plasten. Hon hann bara med en stake. Tycker nästan den blev snyggare utan plastdekorationerna.
Eftersom hundarna inte träffats på två dagar och när nu Sonja går för egen maskin fick dom träffas i dag. Svante blev överlycklig och ville genast busa och leka. Sonja blev tvärarg och visade hela registret av avvisande, morrande, hela garnityret blottat och stackars Svante fattar ingenting. Hon som alltid är pigg på bus och jakt runt huset! Nu snusar dom i varsin ände av huset igen.

Vad barndomskompisarna fick till middag? Jag körde samma meny som på herrmiddagen för en tid sen - löktarte och fisksoppa med limeaioli. Ost, bröd och efterrätt (som husse hade gjort!).



a

Synd om Sonja! Matte orolig...

Det är faktiskt synd om Sonja. Hennes klor har ju inte varit så bra och hon har ätit B-vitamin i drygt tre månader. Tycker väl inte det har haft särskilt stor effekt.
I går var vi hos Trim-Lotta men hon tyckte att pälsen inte var mogen för trimning ännu och dessutom - efter en snabb blick på klorna - förordade hon ett veterinärbesök snarast. OK, körde till min vet.klinik och fick ett återbud redan i går. Samma besked - ser inte bra ut. I dag på morgonen var det fastande som gällde, narkos och fullständig genomgång av klorna. Inget vidare resultat.

Alla fyra tassarna är paketerade i ceriserosa bandage. Hunden är så drogad av smärtstillande att vi fick bära ut henne i bilen.
Väl hemma blev Svante som galen. Han ville gärna lukta, trösta, vet inte vad. Sonja irriterad till max och visade hela sitt garnityr och morrade som ett litet monster. (Gott tecken. Alldeles utraderad är hon inte.) Hon vill inte stödja på sina ömma fötter och nu har jag burit upp henne i sovrummet. Svante står utanför och gråter och Sonja ligger där jag lade henne - i en korg med gosefilt. Att få henne att kissa ute var omöjligt. Hon vill inte stå på benen. OK, kissa i sängen då - eller på golvet. Det är tillåtet.
I morgon ska vi på återbesök och byta bandage. Suck...



a