Jojje gör entré

Sen kom Jojje...

Att lämna Charlie ensam när vi reste bort kändes inte bra. Ju längre han bodde hos oss desto svårare blev det att resa bort om så bara för en helg. Så jag surfade lite på nätet för att hitta en transportbur så vi kunde ta honom med till vänner och bekanta. I stället hittade jag en bild på en Charlie-kopia som tittade så bedjande. Han hette Jojje och hans människor hade inte tid och ork att riktigt ta hand om honom. (Idag förstår jag det!) Med sambons goda minne och efter telefonkontakt med Jojjes ägare körde jag och hämtade honom. Då skrev vi maj 2004. En vacker, alert ettåring med underbart starka och fina fötter. In med en ny bur i framsätet och bältet på. På vägen hem funderade jag på hur jag skulle göra om de två fåglarna inte alls gillade varandra. Att återbörda Jojje till ursprungshemmet var inte att tänka på.

Agapornis är helt partnerbundna men vill välja sin partner efter eget huvud. Det kan man förstå. Det är uppenbarligen så, att två fåglar av samma kön mycket väl kan ha ett bra förhållande och beträffande Charlie var jag rätt säker på att han är kille. Hans bäcken är så smalt att det omöjligt skulle släppa igenom ett ägg.

Jojje tjoade som en vansinnig i bilen hem. Kvittrade som en kanariefågel och bet och skakade i burgallret. Bra fart på den fågeln... Väl hemma satte jag Jojjes bur på bordet (inte på golvet den här gången). Charlie, som satt på husses axel och såg likgiltig ut, fick plötsligt syn på sin nya kompis. Han flög omedelbart upp på burens tak och sedan följde ett fantastiskt klättrande upp och ner längs gallret på buren. Charlie på utsidan och Jojje på insidan. De pratade en otrolig massa med varandra och ingen av dem såg "smal" och rädd ut. Båda liknade mysiga dunbollar. Och jag tänkte att det här ordnar sig säkert. Jojje var inte tam, enligt tidigare ägare. Hade varit ute ur buren en gång under sin ettåriga levnad och hade då flugit direkt till husses axel (och antagligen bitit honom ordentligt i örat).

Den första dagen hade vi Jojje i buren men nästa dag, en söndag, öppnade jag dörren. Det fick bära eller brista. Charlie skulle säkert, om han blev antastad, ta sin tillflykt till mig. Jojje kastade sig över morgontidningarna med en frenesi som Charlie aldrig visat. Tidningarna såg ganska snabbt ut som om de passerat genom en dokumentförstörare. Långa, perfekt bitna strimlor stoppades in under ryggfjädrarna. Charlie tittade förundrat på. Jojje flög av hjärtans lust fram och tillbaka. Dunsade i något fönster men kom inte till skada. Charlie såg imponerad ut. Jojje hittade en papperskorg som innehöll massor med spännande saker! Vissna löv, pappersbitar, kasserade frön och en massa kul grejor. Ner i papperskorgen för att botanisera bland dessa skatter. Charlie följde efter. Han hade ald­rig kommit på tanken att en papperskorg kunde vara spännande. En hel söndag tillbringade jag i "fågelrummet". Vågade inte lämna dem ensamma. Direkt efter pulvriserandet av morgontidnin­garna fällde Jojje ut sina vingar och backade in mot en ytterst häpen Charlie. Man behövde inte vara särskilt mycket expert för att räkna ut att Jojje var en tjej. Som den gentleman han är, flög Charlie in i sin bur redan den första dagen och skramlade våldsamt med sina leksaker, sprätte runt bland sina frön i matskålen och gick till attack mot sin "fästmö" i plast som han medförde i boet. Det var rörande att se hur han med all önskvärd tydlighet sade "Här bor jag. Du är välkommen in och se hur jag har det". Och Jojje accepterade invitationen, flög in till Charlie, åt några frön och drack lite vatten. Charlie tittade lyckligt på. Efter en utmattande söndag blev det så småningom kväll och fåglarna flög snällt in i sina respektive burar och matte kunde lämna rummet. Det tog bara ett par dagar innan Jojje flyttade in till Charlie. Fästmön i plast förpassades till papperskor­gen (som för övrigt inte kunde stå kvar i det rummet längre).

Nu visade det sig att Jojje inte på något sätt (utom utseendet) liknade Charlie. Hon flög runt huset på ett sätt som den försiktige maken aldrig gjort. Hon inspekterade hur det såg ut bakom böckerna i bokhyllan, hur lampor såg ut på insidan. Hon ville till varje pris veta vad som fanns under elementens kåpor, bakom tavlor och inne i bashögtalaren. Sambon konstaterade att hon nog sökte ett ställe att bygga bo. Ack, så rätt han hade! Damen i zooaffären konsulterades igen och tyckte att "du får väl ge henne en holk". Det var nog en av Jojjes bästa dagar i livet när en träholk monterades på hennes bur. Hon fattade vitsen omedelbart och började inreda. Samtidigt försökte hon utan framgång få Charlie att begripa vad som krävdes av honom. Han har tyvärr fortfarande inte fattat. Han har oerhörd respekt för sin fru och när hon jagar honom, i akt och mening att föra släktet vidare, ser han mest skrämd ut.

Jojje var ett år när hon kom till oss och allt sammanföll! Hon var antagligen precis könsmogen, hon fick en partner och hon fick frihet. Hon blev en väldigt lycklig fågel och holken fullbordade säkert hennes välbefinnande. Det var ingen höjdare med två burar. Åter ute på nätet hittade jag en voljär, som nog var tänkt till stora fåglar. Nätet var så grovmaskigt att mina fåglar hade kunnat flyga ut och in utan bekymmer. Med nytt, lite finmaskigare nät och en rejäl städning blev denna bur ett "slott". Kanske onödigt, eftersom dörren till buren alltid är öppen. Fåglarna tillbringar alltid natten i buren men är i övrigt fria att flyga fritt.

Efter att ha blivit med holk har Jojje lagt ett oräkneligt antal ägg. Det blir inga ungar för Charlie fattar inte vad som väntas av honom. (Eller så är han for gammal eller alltför präglad på människor?) De första gångerna lade Jojje sju ägg. (I boken står att arten lägger fyra till sex ägg, men är man en värsting så är man.) Charlie gör det mesta rätt i övrigt. Han äter massor, är något mera varierad i kosten och tuggar i sig bröd, ägg och annat som kan vara bra och sen matar han sin fru. Helt enligt boken. Jojje är enormt revirhävdande och nåde den som kommer för nära. Hon hugger som en kobra och alla i bekantskapskretsen är livrädda för henne. Husse och matte har också hälsosam respekt för hennes näbb. Det har blivit åtskilliga blåmärken på ett par år och det har blivit en rejäl ökning av plåsterförbrukningen.

Efter stipulerad tid, ca 21 -23 dagar förlorar Jojje intresset för äggen, knuffar dem åt sidan och börjar flirta med Charlie igen. Så håller hon på. Insåg så småningom att det inte är bra för henne att värpa oavbrutet. Har rådfrågat både fågelmänniskor och veterinär. Råden är säkert mycket bra. Bort med holken, minst tolv timmars vila på natten (det tar de sig ändå. utan min medverkan), gör det "tråkigt" för dem, plocka undan allt tänkbart bomaterial etc. Att stänga in dem och göra det tråkigt vill jag inte. De ska få flyga så mycket de orkar. Att ta holken ifrån Jojje har jag också provat men hon hittar omedelbart nya ställen att boa på. En högtalare till stereon är ett fullgott alternativ till holk och tejpar man för hålet i den så går det jättebra att bygga i bokhyllan i köket. Där finns dessutom massor med gott papper att bygga med! Tar jag bort tidningar, böcker och sådant som hon kan använda så hittar hon egna lösningar. En stor benjaminfikus fick samtliga blad avplockade for ett halvår sedan. Man kan konstatera att benjaminfikusar har en osannolik förmåga att komma igen! Vårt korgmöblemang i uterummet (fågelrummet) blir aldrig vad det varit. Jojje låter sig inte hejdas. Behöver jag påpeka att ovan nämnda högtalare numera är tyst?

I somras var vi på djursjukhuset och träffade en trevlig fågeldoktor och en likaledes trevlig fågelsyster. Jojje var "patienten" och Char­lie följde med som sällskap. Alla andra djur i väntrummet var tysta och lugna utom mina... Det var ett våldsamt kvittrande och tjoande ända tills Jojje blivit både vägd och undersökt. Sen fick hon en spruta och den behandlingen gjorde henne åtminstone tillfälligt en aning spak. Hon fick en hormonspruta som skulle dämpa hennes äggstockar och förhoppningsvis hejda hennes värpande. Injektionen skulle sen upprepas med exakt två veckors mellanrum. Så vi gjorde ytterligare två utflykter till djursjukhuset. (Charlie ville inte följa med de två sista gångerna). Det stoppade henne ytterst tillfälligt, sen gick hon igång igen. Det korta uppehållet gjorde ändå att hon dels åt upp sig en aning samt att hon blev mera van vid oss. Hon såg väl hur Charlie gjorde. Jag lyckades nästan få henne att sitta i den andra handen.

Nu är det mitt i vintern. Alla andra fåglar förbereder sig för årets kanske första och enda häckning. Så icke Jojje. Hon har precis förskjutit en omgång ägg (bara fyra den här gången) och verkar otroligt sugen på en nystart.

Livet med Charlie var otroligt lugnt och behagligt. Livet med Charlie och Jojje är mera livat. Jojje verkar dock vara en nöjd fågel. Hon biter våldsamt varje gång jag städar buren - handskar är ett måste - men knorrar samtidigt som tecken på yttersta välbehag. Det kommer nya, fräscha och rena tidningar att bita i! Det senaste är att hon nu öppnar locket på holken från insidan så att hon kan hoppa ut och in genom "taket". Försöker vi stänga öppnar hon omedelbart igen. Om vi av något skäl måste ha fåglarna instängda - gäster med fågelfobi eller småbarn - så får vi spärra taket på holken med någon anordning som inte ens en värsting till fågel klarar att öppna. I uterummet finns numera bara giftiga växter, som båda fåglarna lämnar i fred, samt den hårt kämpande benjaminfikusen. Den är gräsligt ful men får stå kvar som det yttersta beviset på osannolik kämpaglöd. Och för lång och trogen tjänst - den stammar från tidigt 70-tal.

Akvariet står kvar men det blev för tufft att byta en massa vatten regelbundet med två fåglar som gärna ville hjälpa till. Numera huserar två stillsamma vattensköldpaddor där i stället. ♦

Nämen hej! Vem är du? Första mötet.

Ungefär vid den här tiden slutade jag lösa korsord. Det bara gick inte att konkurrera om tidningen.

Mycket arttypiskt och mycket ineffektivt - att stoppa pappersstrimlor under fjädrarna. Av fem försvann fyra under flygningen till boet.

Väldigt spännande papperskorg!

Den nya, jättestora buren.

Jojje tittar ut ur sin älskade holk.

###

Det blev mycket Melodifestival igår. Hundarna är jättetrötta. Dom är vana att gå till sängs tidigt och blev mycket konfunderade över att behöva vara uppe till efter midnatt.

Sömnig Sonja

Blogger är på dåligt humör just nu. Jag har många fina fågelbilder kvar men återkommer med dom vid senare tillfälle. Och med "epilogen" - vad som hände med fåglarna.

a

Charlie, kärlekspapegoja

Här följer nu en berättelse om Svantes och Sonjas föregångare.


Charlie kommer till oss

En kollega frågade mig i juni 2002 om vi inte kunde tänka oss att ha en liten papegoja. Min sambo, som egentligen är mer road av veteranbilar än av djur, förvånade mig med att svara "Ja, varför inte?" En kärlekspapegoja som hos kollegan samsades med två katter. En kombination som kanske inte är helt lyckad.

Inom loppet av ett par dagar försökte jag läsa på så mycket som möjligt. Via internet kom jag fram till att fågeln var en agapornis roseicollis. Det fanns en hel del matnyttig information på nätet och jag kompletterade med en bra nybörjarbok, "Papegojor" av An­nette Wollter.

Det känns inte bra att ta ansvar för ett djur utan att ha en aning om hur det ska hanteras. Hund har jag haft som ung. Ett trettiotal fiskar simmade vid den här tiden omkring i ett 250-liters akvarium. Men fågel! Där var jag fullständig novis. Bara ett par dagar senare anlände Charlie till arbetsplatsen där han först fick tillbringa en dag. Därefter åkte vi hem - med hela buren i säkerhetsbältet.

Den första kvällen var han otroligt skrikig. Inte så konstigt. Fullständigt ny miljö och två helt okända människor som försökte tala vänligt till honom. Dessutom gjorde jag misstaget att ställa buren på golvet. Inte så bra förstod jag sen av papegojboken. Fåglar vill sitta högt så att de kan ha uppsikt över rummet. Vad hade vi gett oss in på? Det skriket skar genom märg och ben och att stänga dörrar hjälpte inte mycket. Nästa dag flyttade jag upp buren på akvariet och öppnade dörren. Sen dess har Charlie alltid öppen dörr till buren.

Han var sex år när han kom till oss och uppenbarligen har någon lagt ner ett fantastiskt arbete på att göra honom alltigenom tam och vänlig mot människor. Han utsåg ganska omgående mig till sin "favoritmänniska". De första veckorna bekantade han sig med det nya huset genom att gå på tur, sittande på min axel och förundrat titta sig omkring. Inte en enda gång har han dunsat in i någon fönsterruta. Han är en försiktig herre och flyger inte någonstans utan att först ha utsett en landningsplats. Boken berättade också för mig att det är nästan djurplågeri att hålla en agapornis ensam. Just den arten bör alltid ha en partner. (Agapornis betyder till och med "de oskiljaktiga"). Om man inte ger den minst fem timmars umgänge om dagen! Eftersom vi inte arbetar heltid och eftersom det nästan alltid är någon hemma så kände vi oss inte som djurplågare. Charlie hade nästan alltid någon som sällskapade honom.

Han kom snabbt in i rutinerna. Skrikandet upphörde efter den första dagen och förtroendet för hans nya människor växte. Gosestunder i mattes hand blev snart åtråvärda höjdpunkter. Även en läspaus på eftermiddagen är väldigt populärt. Matte läser och Charlie kryper in under hakan och burrar upp sig till en boll och sover, sover...

Charlie på mattes arm

Utfodringen lämnade en del övrigt att önska insåg jag efter kort tid. Det var mest parakitblanding. I boken står att det ska vara mycket frukt och grönt. Det anser däremot inte Charlie. Frön, där endast favoriterna plockas fram, ska det vara. Alla försök att lägga äpple, morot eller annat grönfoder i matskålen har ignorerats fullständigt. Han älskar egentligen äpple och morot men då ska det ätas när matte skalar morötter eller när husse äter äpple.

För att förbättra hans kostvanor köpte jag pellets på inrådan av damen i zooaffären. I samband med att pellets introducerades i matskålen tog jag bort alla frön. Detta för att tvinga honom att äta pellets. Han blir väl så småningom tillräckligt hungrig for att hålla till godo, resonerade jag. Han skrek, bet mig i örat och välte till slut sin matskål med de förhatliga pelletsen. Boken har rätt, papegojor är envisa och här gick rond ett till fågeln. Det har inte blivit fler ronder! Charlie mådde ju utmärkt och hade han nu framlevt sina första sex år som renodlad fröätare så fick han väl fortsätta så. Vi lurar i honom så mycket äpple och morot som det går. Bär från eldtornsbusken är också underbart goda, i alla fall det mikroskopiska lilla fröet som finns inne i bäret.

Charlie bekantade sig med större delen av huset utan problem. Köket är en jättestor lekplats för fåglar. Det finns härligt friskt, vatten i kranen som duger både att dricka och att duscha i.

När vi pysslar i köket sitter Charlie helst på min vänstra hand - om han själv får välja. Får jag bestämma blir det på axeln. Vi för en ojämn kamp om sittplatsen.

I boken står om alla farligheter, elektriska sladdar, giftiga växter etc. Charlie har aldrig brytt sig om sladdarna. En påskkaktus var oemotståndlig så den blev ganska söndertuggad. Den har dock hämtat sig efter omplacering i annat rum. De giftiga växterna rör han inte. Hur klarar vilda fåglar av att inte bli förgiftade? Charlie har aldrig heller varit rymningsbenägen. Vi har alltid kunnat ha dörren ut till trädgården öppen utan att han sticker i väg. Böcker, tapeter och korgar har han alltid lämnat orörda och som alla förstår - Charlie är en otroligt lätthanterlig fågel. Vårt liv skulle bli annorlunda. Mycket annorlunda ett par år senare.

Pellets!!! Ge mig parakitblandning!

Charlie äter äpple med husse

Fin blomma, tycker Charlie

Dricka vatten ur kökskranen är toppen...

...liksom att ta en uppfriskande dusch

Bästa platsen - mattes vänsterhand

Husses axel duger också utmärkt

Charlie smakar på friheten utomhus

###

Jag valde av ren bekvämlighet att lägga bilderna sist. Det finns så många härliga bilder och det är många minnen som väcks till liv. Charlie var faktiskt en fantastisk liten fågel och jag saknar honom väldigt mycket. Fortsättning följer, för efter ett par år kom Jojje och sen blev inte livet så lugnt längre.

a

Trailer

Igår lovade jag återkomma om fåglarna. Det ska jag göra senare idag. Öppnade den stationära datorn och hittade där en artikel om Charlie och Jojje som jag skrev till tidningen "Fågelhobby". Eftersom man har en tendens att glömma kommer jag helt enkelt att kopiera den och dela den härpå bloggen.
Massor med bilder har jag förstås också och under dagen ska jag försöka hitta lämpliga foton att illustrera med. (Kärlekspapegojor är tacksamma att fotografera. Underbara färger.)
I bildletandet hittade jag också en otrolig mängd bilder från Svantes barn- och ungdom. Monumental nostalgitripp!
Dessutom får jag en déja-vu-upplevelse av att Svante/Sonja är en upprepning av Charlie/Jojje. Svante och Charlie - de kloka, förståndiga, försiktiga, lätthanterliga... Sonja och Jojje - de galna, påhittiga, busiga, tidkrävande...

Återkommer.

a

Hos veterinären en sväng

Vår relation till veterinärkliniken är oförändrat god. Idag har vi varit och fixat Sonjas årliga vaccinering och totalupplevelsen för henne var, att hon genast ville in igen när vi hade stängt dörren. Hon har ändå varit där och blivit stucken, blivit sövd och opererad samt legat med dropp (när hon var magsjuk i alla ändar) och ändå älskar hon stället! Det luktar gott, alla människor är jättegulliga och dom har skålar med hundgodis både här och där.
Svante är faktiskt likadan. Han gillar skarpt att knalla in där och han har blivit stucken massor med gånger, blivit sövd och opererad (aterom vid svansroten) samt fått en förnedrande krage om halsen.

Överlycklig var han inte. Plåster i rumpan och krage runt halsen men det var ju ingenting han satte i samband med kliniken. Den här bilden resulterade dessutom i hans extranamn - Spacedog. En av mina FB-kompisar kallar honom alltid så.

Det är inte helt smart att ha ett vitt överkast som täcke till soffan i hallen. Hundarna torkar inte fötterna så noga innan dom kliver upp.

Den här bilden tog jag i morse. Nu är det sju resor värre. Det svarta överkastet är dock tvättat så det får gå på i morgon igen. Sen är det kuddfodralens tur igen.
Jag bara måste ha ett heltäckande täcke till den gamla soffan. Den är mer eller mindre söndertuggad. Först var det Charlie och Jojje, mina kärlekspapegojor, som hackade på den. Sen tog Siri vid och gnagde och nu senast Sonja. Svante? Han tuggar inte på soffor.
Charlie och Jojje har jag inte berättat om. Det kan nog komma. Fantastiska fåglar, speciellt Charlie.



a

Blöta hundar

Husse har haft otur idag. Både under morgonpromenaden och eftermiddagspromenaden regnade det. Inte favoritväder vare sig för husse eller hundar.

Vi brukar alltid be gäster att inte ta av sig skorna när dom kommer in. Hundarna gör ju inte det.

Fy katten, Sonja, vad blött det är där ute!

Dom blir väldigt tufsiga när dom varit ute i regnet, men tack och lov torkar deras pälsar ganska snabbt. Och inte drar dom in särskilt mycket smuts eller lera heller. Praktiska vovvar!
Svante börjar (igen) se rätt lurvig ut. Vi har tid för frisering nästa vecka och då ska sommarkostymen på.



a

Otäck bok

Under helgen har jag läst den här.

Det var otäck, skrämmande och fascinerande läsning. Men mest otäck och obehaglig. Solklart exempel på att verkligheten kan överträffa dikten med hästlängder. Ofta kan jag uppbåda viss empati för gärningsmän med dysfunktionell familj, taskig uppväxt och misslyckanden på alla tänkbara områden. Men här var det svårt att hitta den känslan. Han har visserligen blivit "friskförklarad" efter ett antal undersökningar av sakkunskapen men en sådan utstuderad massmördare måste väl ändå ha en diagnos! Nu räknas han som frisk och då kan han få sina fängelseår... Hade han förklarats mentalt sjuk skulle han ha fått vård... Så kanske finns det någon rättvisa någonstans.
Blev så deprimerad att jag fick klippa en Mari Jungstedt i flygande fart. De gotländska morden fick nästan uppiggande effekt!
Utan bok igen. Vad ska jag nu hitta på att läsa? Kanske läsa om Mila 18 för fjärde gången... Näää.
Eller Stieg Larsson för tredje gången?

Idag såg gårdsplanen ut som ett slagfält för fallna irländare. Sonja njöt i fulla drag av den kalla vårsolen och passade på att sola magen.

Siri hade bara ett halsband på sig idag.

Sonja hade ett eldorado i helgen när våra Göteborgsvänner var här. Dom hade ju noll koll på att man inte kan lämna små handväskor, solglasögon med snoddar, kameror, inneskor, strumpor, pocketböcker mm, mm i Sonjahöjd. Allt måste antingen stängas in i garderoben (vilket inte heller alltid hjälper) eller läggas längst in på bänken i köket. Men dom tyckte att hon var jättegullig ändå. Snälla människor som gillar hundar. Mannen i familjen säger att Svante är ett tungt vägande skäl för honom att skaffa hund. Han har alltid älskat Svante.

Tror att jag tar en tantsnuskbok som kvällslitteratur. November i mitt hjärta låter bra.



a

Söndag...

Jag undrar SÅ vad de här små kamraterna ägnade sig åt på mitt frukostbord. 

Den här kompisen fick jag på trimtävlingen igår. Han ser rätt sur ut trots att han slapp stå på bordet.

a

Trimtävling

Den här helgen är det internationell hundfrisörstävling i Malmö. Trimning, klippning, rakning - allt vad det nu kan vara man gör med vovvarnas pälsar. Jag tillbringade ett par timmar på förmiddagen med att vara åskådare. Svante har ju varit affischpojke på arrangörernas program så jag kände trycket att gå dit.

Ett antal vovvar stod på trimbord och blev friserade av människor som såg ut att kunna hantverket. Domare från när och fjärran gick runt och synade, kammade lite här och där, lyfte på svansar och ben och avgjorde sen vem som var bäst. Och på tid var det också! Ungefär som i Sveriges Mästerkock. "Nu är det 30 minuter kvar." "Nu återstår 5 minuter."

Har valt att inte beskära bilderna. Dom två tjejerna i grönt är tydligen riktiga championtrimmare.  

Våra vänner från Göteborg dök mycket riktigt upp idag. Jättekul tyckte hundarna för vännerna är riktiga hundälskare och det uppskattas av fyrfotingarna. Nu har dom (tvåfotingarna alltså) tillfälligt lämnat oss för en födelsedagsfest men återkommer väl framåt natten för att sova här. 

Moster har kommit hem efter några dagar på Österlen och både Svante och Sonja var klistrade mot hennes byxben. Hon har varit otrogen! Med Zladden och Emil. 

a

Ridå...

Solnedgångar är också fina även om jag föredrar uppgångar...

Syrran är bortrest några dagar och hundarna saknar. Svante parkerad utanför hennes dörr.

Möjligen är det slickandet av kattmatsburken/skeden han saknar mest. Rutiner är ju viktiga och varje dag ska det slickas i syrrans kök, därefter ska man gå ut på gården, sitta fint och få varsin godisbit. Det senare är väl huvudsakligen för att få ut Sonja igen. Annars hittar hon alltid något att stjäla. Vi har nu skaffat en barngrind till systerns ytterdörr så att dörren kan vara öppen. Kompostgaller funkar ju inte så bra med Sonja.
Den här fredagen är ganska kylslagen så det blir inget grillande i afton.

Den här har jag redan lagt på Facebook men jag tar den här också. Alla har ju inte FB och heller inte Sydsvenskan. Stig Johansson är en klurig figur. En annan favorit är: Gammal blir du aldrig - det är bara kroppen som tröttnar på dig. 

Hela eftermiddagen har jag suttit och väntat på vänner från Göteborg som skulle på fest i Malmö och övernatta hos oss. Dom kom aldrig. Efter visst research visar det sig att festen är i morgon...
Lysande exempel på kommunikationsinsufficiens!
Nu steker jag våra köttbitar och slänger in några pommes i ugnen.




a

Valborg har blivit 1:a maj

Egentligen är det bara backhoppningen som saknas. Alltså, första maj känns lite som nyårsdagen. Dagen efter festen. En dags matlagning, en kvälls ätande av denna mat, för mycket vin och uppe alldeles för länge. Övernattningsgästerna har åkt för länge sen. Kanske kan man kompensera backhoppningen med lite fotboll. Malmö FF ska visst spela nu... Fast solen öser ner därute så riktigt OK känns det inte att titta på TV.

Hundarna är inte heller vana vid att gå till sängs efter midnatt och dom tar som bäst igen förlorad nattsömn på soffan nere i hallen.

Potatisen imponerar. Jag stoppade ner de små liven i fredags och efter mindre än en vecka har dom letat sig upp till ytan! Det är till att ha bråttom.

Siri var här igår och hon påminner om en julgran runt halsen. Fästinghalsband och en färgglad collier som barnbarnet har gjort. Och sen har hon sitt vanliga halsband också.

Våra gäster, som kom igår eftermiddag, blev överväldigade när dessa tre stormade dom till mötes. Det är så där lagom roligt om man är aningens hundrädd...

Det här är favorithäcken att klia pälsen med. Sonja ser ut som ett litet rådjur. Efter ett besök i häcken ser dom så söta ut med alla dessa vita blommor som snöflingor i pälsen.



a