Om hundar här och i öknen

Syrrans kollega A är i Sverige sedan en vecka. Tvättäkta beduin från öknen och numera synnerligen resvan. Flög för första gången i sitt liv förra året (tillsammans med syrran). Numera flyger han ensam. Med byte av flyg och allt.
Dagens inlägg skulle dock handla om hundar. Araber tycker av hävd illa om hundar. Dom är smutsiga och farliga. Hundar binds i allmänhet i en kedja någonstans på gården och deras enda uppgift är att skälla duktigt.
A, som är en sann djurvän, har väl inte heller varit stormförtjust i hundar men för några år sedan satt en mager, vettskrämd valp under en bil i hans hemstad. Han gav den mat och vatten och så småningom hade han - förstås - en följeslagare som inte lämnade honom ur sikte. Aicha blev en trogen kamrat ute i öknen och en del av er (Maud t.ex.) har träffat henne. Sen kom Leila. En pytteliten valp som plötsligt satt utanför porten. Mat, vatten och en ny liten flockmedlem.
Hundar styrs dock, som alla i naturen, av sina drifter och när tikarna löpte hoppade dom helt sonika över muren, träffade tjusiga pojkar och blev förstås dräktiga. Aicha fick nio valpar och Leila fick åtta förra sommaren. Här ger vi dräktiga och diande tikar specialfoder och sköter om dom enligt konstens alla regler. I öknen är det annorlunda...
Tyvärr avled Aicha i sviterna efter valpningen, den absoluta ökenhettan och kanske brist på nödvändiga mineraler, proteiner och vitaminer...

A har det bästa tänkbara förhållande till mina hundar. Dom bara älskar honom. Han grubblade lite över hur vi förhindrade att Sonja och Svante levererade valpar på löpande band och syrran förklarade att Sonja är kastrerad. Några dagars funderande... Sen ringde han till sin veterinär i ökenstaden och bad honom kastrera Leila. Nej, sa djurdoktorn, det är haram, dvs förbjudet. Så ringde han en annan veterinär som sade OK.
Just nu vill inte mitt bildprogram samarbeta men den spännande fortsättningen följer i morgon. Med bild på Leila och Aicha. Hoppas jag...





a