hundar i öknen del 2

Veterinär nr två sade alltså OK och en chaufför skickades ut i öknen för att hämta Leila. Inte illa med privatchaffis. Doktorn utförde ingreppet på sitt kontor (!) och hunden bars ut i en korg och fick åka hem till familjen (A:s mamma och syster) för att vakna upp. Med förhållningsregler, smärtstillande och något att tvätta såret med.
Framåt kvällningen var hon på benen igen och på måndag väntar chauffören för att köra ut henne till kompisarna i öknen. Kompisarna är bl.a. Aichas son Gadaffi och Leilas egen son. Och nu är det slut med två kullar valpar om året.
Håller med vår guddotter Kristina att veterinär två är en sann djurvän och hatten av för A som fattade detta beslut.

Nu har jag ordning på bilderna igen. Detta är Leila och Aicha. I bakgrunden figurerar den allestädes närvarande åsnan Håkan.

Och detta är Leila som valp. Hur skulle någon kunna motstå en sån gullunge?
Foton förstås tagna av syrran.

För övrigt är det intressant att beduinerna inte namnger sina djur. Dom fattar inte alls när turister frågar vad hästen, dromedaren eller hunden heter. Men dom lär sig. Alla A:s djur har namn och beduinerna kan numera ge ett nöjaktigt svar på namnfrågan.
Det är också fascinerande att familjen, mamma och syster, inte längre säger nej och usch om hundar.
Tvärtom! Dom ville att alla valpar skulle stanna "hemma". A lät systern behålla en valp som nu är hennes egen.
Utveckling tar tid... Kanske kommer fler beduinfamiljer i framtiden att hålla hund på ett sätt som mer liknar vårt.




a