Min fina Sonja!

Sonja är en mycket uttrycksfull tjej. När hon tycker att det är dags för kvällsmat går hon och sätter sig på "sin" matta. Om det inte har effekt tillräckligt snabbt lägger hon sig. Det kanske kan beveka matte...

Pälsen har blivit fantastisk sen vi slutade med kortisonet. Den växer otroligt snabbt och klorna ser fina ut, tack o lov. Hon har dessutom, med tilltagande mognad, blivit mera människosocial. Hon blir jätteglad när matte, husse, moster kommer hem. Hon söker spontant kontakt med oss. (Kan vara godiset som hon vet finns i fickorna...)

I dag har jag för första gången upplevt kaos i tågtrafiken. Jag brukar prisa enkelheten och snabbheten med att åka kollektivt men i dag gick det käpprakt åt h. Tekniskt fel i citytunneln, inga tåg kunde passera till Malmö Central. Hänvisning till snigeltrafiken, dvs bussen. Husse fick rycka ut och köra mig till stan.
Återresan skulle bli plättlätt, fortfarande tekniska problem, men tåget skulle stanna i Svågertorp. Obekvämt blåshål men "min" buss stannar där så det verkade OK. Tåget var absolut knökfullt av resenärer som skulle till Kastrup och runt mig pratades engelska, tyska, danska och ingen fanns att fråga. Informationen i högtalarna var endast på svenska.
I Svågertorp visade det sig att hållplatsen där "min" buss ska stanna var avstängd! Människor kom springande, släpande på bagage, stapplande på kryckor från alla håll för att komma till tågen.
Två alternativ - ringa husse igen eller ta en taxi. Det fick bli husse, som ryckte ut för andra gången denna dag.

Siris matte har kommit tillbaka och Siri har nu åkt hem igen. Gärna hade hon stannat med sina kompisar med möjlighet att gå ut och in som hon vill.




a

Systerjubileum och Siri-vecka

Oj vad tiden går! Det var en evighet sen mamma var i hatten.
Vi har Siri-vecka. Matte har "semester" eller vad det nu kallas när man är pensionär. Siri är ju van vid att vara här så det innebär inga problem. Bortsett från promenader, som nästan är omöjliga med tre hundar om man är ensam. Dom stretar åt olika håll och det där med koppelhyfs glömmer dom fullständigt.
I fredags hade jag återträff med kursare från sjuksköterskeskolan. Det är faktiskt 43 år sedan vi tog examen och på stapplande steg tog oss ut i yrkeslivet. För de allra flesta verkar arbetet ha varit trivsamt, lärorikt och berikande. Snart är vi alla pensionärer... Förra gången vi träffades var för tre år sedan - vi brukar ha femårsintervall. Då bestämde vi att inte vänta så länge till nästa träff så nu blev det tre år. Nästa gång får vi nog ta två år.

Svantepojken poserar framför mattes vas med bordsdekoration.
Efter att nogsamt ha informerat gästerna om Sonjas fenomenala skicklighet på att stjäla mat lyckas vi nästan rädda allt. Ett paket Finncrisp råkade lite illa ut på köksbordet men annars gick det bra.

Tre irländare som har kul på gräsmattan, Siri i mitten.

I dag låg Sonja på en matta i stora rummet och morrade ilsket när dom andra gick förbi. Själv var jag upptagen av stavhoppsfinalen i VM. Nånting var det ju hon vaktade och när jag gick och tittade såg jag en död kanin på mattan.Hon försvarade den med sitt liv! Ingen fick komma i närheten - utom matte - tack och lov. Kaninen förpassades till en plastkasse för vidare befordran till soptunnan. Är tacksam att åtminstone jag får ta hennes troféer.

Lömska Sonja och kaninen mitt i medaljongen på äkta mattan. Suck!
Vi är lite drabbade av kaninpest i Skåne och en liten stackare kom hoppande rakt emot Svante när vi var på promenad. Han verkade lika chockad som kaninen. "Dom brukar ju springa ifrån mig, inte mot mig!"

Inte någon enda gång har någon av hundarna obstruerat när jag tar något ifrån dom. Inte ens Siri, som kan vara rätt skarp ibland. Skönt!

Och på tal om ingenting annat än hundägarhyfs. Precis utanför hundrastgården ligger en lämning som ser ut att komma från en elefant. Har man ingen påse kan man väl försöka baxa in eländet i vegetationen i alla fall.



a

Mamma är i hatten

Det har varit mycket hattar på gården den senaste veckan och mamma blev inspirerad och tog också på sig hatt när vi grillade i fredags.

Hundarna tyckte att hela föreställningen var buskul. Båda matte och moster hade godis i fickorna.
Husse fotograferar...



a

Själlands norra udde

I går var vi och besökte danska vänner. Längst upp på norra Själland med en vidunderlig utsikt över havet. Deras sommarhus ligger så högt upp att jag får svindel av att stå för nära trappan ner till vattnet.

I mitten av bilden ser man en pytteliten människa gå nere på stranden.

Huset är inte heller på pjåkigt.

Sen satt vi högt uppe över havet och åt en fantastisk middag, bl.a. en hemmmarökt  laxöring.

Även om det inte var helt molnfritt var solnedgången magnifik.

Med kameran gör jag ingenting. Bara siktar och knäpper. Är faktiskt förvånad över hur bra bilder den tar med bara "automatisk inställning för lata idioter".
Hundarna var hemma med moster Marianne och det var nog lugnast för oss alla.
Hur det går med danskan? Jo, bra tack.



a

Kivik. Gissa blandrasen.

Och så gick det ett par dagar igen!
I går tillbringade hundarna och jag ett antal timmar hos Lotta och Py på trimmet. Herre min skapare så vackra dom blev! T.o.m. Sonja, som har sett ut som en skräphög i mer än ett halvår.
Efter detta tog matte och husse en tur till Marsvinsholm där det bjuds utomhusteater varje sommar. Fast först pick-nickar man i gräset, dricker ett par glas vin och kommer i bra stämning. Vädret? Perfekt. Precis som massmedia vill att det ska vara - varmt, vindstilla och "fantastiskt sommarväder". OK, jag håller med.
I dag har vi besökt Tage i Kivik. Och husses bror och svägerska. Media skulle absolut ha tyckt att vårt väder var utmärkt...

Tage är åtta år, kastrerad och en blandis mellan två raser. Kan någon gissa vilka? Det blir inga priser, endast äran av att gissa rätt får bli vinnarens segersötma.

Lilla, fina, älskade Sonja efter några timmar hos Py (och slutfinish av Lotta). Nu ser hon ut som en irländare igen och som vanligt ber jag till högre makter att hennes klor fortsätter att växa som nu, dvs helt normalt.

Svante är som alltid lika tjusig. Maskulin, kaxig och mattes älsklingspojke. Han mopsade sig en liten aning mot Tage på promenaden men inte inne på den inhägnade tomten (utan koppel). Fattas bara! Det var ju ändå Tages revir.




a

Vad är "Bra sommarväder"?

I morgon ska min lejonkung Svante till sin frisör. Sonja ska följa med för en bedömning och jag är rätt övertygad om att hon snart ska se ut som en irländare igen. Pälsen växer i rasande takt under det gråbeiga luddet som i flera månader varit hennes "kappa".

Pälsen som kommer är tät och vackert röd/brun.
Kortisonet är utsatt sedan början av augusti och de senaste veckorna har hon fått väldigt låg dos. Jag hoppas vi ska slippa den medicineringen i fortsättningen. Hennes glupande törst och aptit har lugnat sig och hon gick ner ett kilo mellan två veterinärbesök med fyra veckors mellanrum.
Dessutom uppskattar jag mycket hennes alltmera sociala beteende. Hon kommer spontant fram för lite kel och hon tom viftar med svansen åt människor numera.

Varför i hela världen ska massmedia bestämma vad som är bra (underbart, fantastiskt, efterlängtat) sommarväder och vad som är uselt (katastrofalt, eländigt) väder? Jag vill bestämma själv!

Enligt min åsikt har det varit alldeles OK i juli. Mellan 15 och 20 grader, lite blandat sol och regn och svalt på nätterna.
Det finns massor med människor som älskar att lufsa runt i stövlar och sydväst och som gillar att lösa korsord eller läsa böcker med regnet smattrande mot rutorna. Eller för all det spela Wordfeud på telefonen.
Hundarna gillar definitivt inte det där med 26-27 grader. Dom ligger som högar på stengolvet eller i lindarnas skugga. Promenader är bara jobbiga.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite om den nya Sonja. Hon som inte rasar omkring som en furie. Som har slutat försöka decimera vårt bibliotek till en simpel boklåda och som inte nödvändigtvis tuggar i sig pennor, fjärrkontroller och skor.
Men - den senaste veckan har hon kraschat en pajform i glas. Uppäten paj den här gången, men att se henne henne med alla fyra tassarna bland glassplittret... Tur att vi har nära till IKEA. Och tur att hon inte skadade fler tassar.
Eller när hon klär papperet av en ny tandkrämstub och sätter hörntanden igenom tuben. Då är man glad att det finns silvertejp.

Så kanske jag återkommer om den "nya Sonja".
Foten? Jo, vars, efter snart fyra veckor ser man alla blodkärl på ovansidan och kryckan har flyttat ner i källaren. Fortfarande fult svullen runt ankeln men annars OK.

Svante, Sonja och Twiggy

I dag kom Twiggy på besök igen. Alltid lika uppskattat. Twiggy har nu sniffat av vår trädgård och vårt hus tillräckligt många gånger för att känna sig hemmastadd. Det trevliga är, att det har gått nya kaniner och nya igelkottar över gräsmattan på nätterna och då kan man alltid testa och se om några är kvar.

Twiggy tycker att vårt poolvatten är precis lika gott som mina hundar tycker.

Dessutom har hon upptäckt leksakslådan.

Den här leksaken är redan svårt sargad. Den hade 18 (!) pipisar i sig från början. Alla är döda. Svansen är nästan avbiten och ryggen blottar ett hål. Bara en tidsfråga tills någon börja plocka ur fyllningen. Men den funkar att kampa med!

Sonja glömde tillfälligt bort att hennes klo är borttagen. Plötsligt verkade hon inte alls ha ont...

a

En klo till borta

Och så var det veterinären i dag igen... Som faktiskt mer trodde att klobrottet berodde på en olyckshändelse än Sonjas SLO. Det blev kort narkos, borttagande av klo och bandage på tassen.

Hon är fruktansvärt eländig, trött och såklart smärtpåverkad. Mot Svante är hon arg som en bålgeting. Han får inte ens komma in samma rum som hon. Han fattar ingenting - varför vill hon inte leka? I natt får dom faktiskt sova åtskilda och i morgon tar jag bort bandaget. Då blir det bättre. Sonja hade en sån där förhatlig krage på sig från kliniken och den tog jag genast bort när vi kom hem. Mina hundar tar inte av sina bandage.
Matte haltar fortfarande en aning efter stukningen. Svante är en ängel. När vi sakta, sakta går promenad anpassar han sig snällt till hastigheten och tittar till bakåt då och då för att kolla om jag är med. Drar i kopplet gör han aldrig.




a

Alla är ledsna

Sonja ser ledsen och tufsig ut och hon har all anledning. Hon har brutit en klo igen och har jätteont. Ligger mest på sängen och sover. Svante och hon megabusade i går kväll och möjligen blev leken för våldsam. Ingen kvällspromenad eftersom hon haltade.
Nu försöker Svante upprepa gårdagens lekorgie men Sonja bara fräser år honom och ber honom dra dit pepparn växer. Synd om båda...
Och i morgon blir det alltså veterinärbesök igen.



a

En älskad tröja går i graven

Jag har (hade) en älskad Kriss-tröja. Svart, lång och med två djupa bra fickor. Har säkert haft den 20-30 år... Häromkvällen glömde jag den nere i TV-fåtöljen - med hundgodis i vänstra fickan. På morgonen efter var (förstås) hundgodiset borta och fickan försedd med tre rejäla bithål. Tydligen hade Sonja inte brytt sig om att leta rätt på fickans öppning utan attackerade genom att bita sönder.
Min bästa sömmerska/skräddare, syrran, bara garvade när jag undrade om hon kunde laga.
"SKOJAR DU? Tröjan är urgammal, noppig och det är ingen idé att ens försöka!!! Soptunnan är där borta till vänster."
OK, jag får väl ge upp min älsklingströja. Har kollat på nätet. Kriss finns, har t.o.m. butik på Hansa Compagniet i Malmö men icke att dom säljer såna tröjor längre. Det som finns är midjekorta tröjor, insvängda koftor och allt som absolut inte passar mig. Har man ben som Janne Långben ska man inte ha midjekorta tröjor och är man 65+ ska man inte ha figursydda kläder. Suck!

Den besvärliga foten hindrar mig från att gå längre promenader med hundarna men jag kan ta upp dom till vår ganska nyanlagda rastgård. Hundarna tycker det är väldigt spännande att nosa runt där och Svante, som absolut inte vill uträtta sina behov i trädgården, har inga problem med hundrastgården.

Det är ganska hög vegetation och man får vara lite observant på var hundarna sätter sig för att kunna plocka upp (som man ju ska). Dessutom finns det massor med smultron däruppe! Möjligen, troligen är dessa vattnade med annat än bara regnvatten men det stör inte mig särskilt mycket. Smultronen är väldigt mogna, supergoda och hittills mår jag utmärkt.

Andra hundägare verkar inte intresserad av bären så jag äter dom gärna...
En eftermiddag, när jag var absorberad av de röda bären, fick jag plötsligt syn på mina hundar som galopperade runt med en brun labbe! Herre Gud, måtte det vara en tik! Det var det. Svante är inte så förtjust i andra hanhundar men han älskar tikar och Sonja gör som han gör. Alltså full acceptans.

Sonja, den lilla bushunden, visar vissa tendenser att "bättra sig". Hon har slutat att försöka decimera vårt bibliotek till en simpel boklåda. Eller också har hon läst dom böcker hon är intresserad av. Hon snor gärna grytlappar, köksredskap, skor och annat smått och gott. Men hon stannar snällt när jag pekar på henne och begär tillbaka min egendom. När jag tänker tillbaka var Siri också väldigt stökig fram till ca 2,5 år ålder. Nu är Siri helt pålitlig. Kanske finns det hopp! Svante? Ja han har aldrig varit något problem. Han måste vara en väldigt otypisk irländare.





a

Foten, hundarna och barnen

Foten och jag kämpar på i en ond cirkel. För mycket vila så gör det rent förfärligt ont. Mornarna är hemska. Går jag för mycket en dag blir det klart sämre. Alltså försöker jag hitta en balans mellan vila och aktivitet. Titta TV eller läsa bok en timme, kort promenad och därefter vila igen. Visst kan väl en final i Båstad passa som söndagsaktivitet!

Annars - jag är sååå imponerad av mina hundar. Under veckan har dom ju konfronterats med små barn. Några av barnen är fortfarande ganska ostadiga på benen. Inte en enda gång har ungarna blivit fällda av hundar. Tar vi vuxna en tennisboll i handen blir vi genast "attackerade" med hopp och försök att ta bollen. Tar ett barn en boll står hundarna snällt och väntar tills barnet kastar bollen en halvmeter.

Ivrigt väntande vovvar. Någon tänker kasta en boll!!

Däremot verkar frestelsen bli för stor om barnen har något ätbart i handen. Men hundarna hoppar inte, behövs inte för ungarna befinner sig i samma höjd hundarna. En och annan macka har nog försvunnit ner i fel mage. Det är inte jag som har lärt hundarna att vara försiktiga med barn. Det finns nånstans i ryggmärgen. Barn är människovalpar och ska behandlas med respekt.

Sonja mycket måttligt intresserad av damfinalen i tennis...



a

Ska man vara glad åt fötter?

Sonja var inte så glad åt sin fot förra måndagen när hennes klo fick tas bort och hon fick bandage på tassen. Samma kväll tog jag bort bandaget och sen var hon glad igen. Det hade nästan inte blött alls.

Matte var inte riktigt lika glad. På fredagskvällen stukade jag höger fot så illa att jag inte kunde stödja på den på lördag morgon. Turligt nog har vi ett par kryckor i källaren, men har man aldrig gått på kryckor är det minsann inte alls så lätt.

Husse, som ju är doktor, kände och klämde och sa att inget var brutet. Uppåt dagen fick jag kalla fötter - om man nu kan uttrycka det så - och åkte till sjukhuset. Efter ca fem timmar, ungefär femton minuters doktorskontakt inkluderande röntgen förstås, visade det sig att husse hade rätt. Inget brutet. Egentligen hade det varit kul med ett gips, men så här i efterhand är jag glad att jag slapp.
Det här kom förstås så olämpligt som man kan tänka sig.
På lördagskvällen kom våra vänner från Gotland medförande ett barnbarn på fyra år. Syrran och i viss mån husse gjorde heroiska insatser för att fixa grillning medan jag satt på akuten och lade patience i telefonen.
Dagen efter, söndagen, kom systersonen med familj (tre barn under fyra år, tvillingar...). Syrran gjorde igen en fantastisk insats och på kvällen var vi tolv personer på grillat. Själv gjorde jag inte så mycket.
Nu har lugnet lägrat sig över gården igen. Alla har åkt hem till sitt och hundarna är utmattade efter mycket lek och bollkastning under dagen.

a