Kontraster; Tunisien och Twiggy

Vackra, varma, vänliga Tunisien. Jag saknar ord och tankarna går hela tiden till denna fasansfulla massaker och till alla människor som nu förlorat sina anhöriga.  Och alla dessa tunisier som går miste om möjligheterna att försörja sig och sina familjer. Hotell som kommer att förfalla, 120 mil underbar sandstrand som kommer att skräpas ned av sopor i stället för att njutas av solhungrande turister.
Så outsägligt sorgligt.
Varför gnälla över halvtråkigt sommarväder, halsont och hosta eller andra vardagliga bekymmer...

I dag har vi i alla fått glädja oss åt Twiggy!

Twiggy har kommit till N-E, Julias husse. Jag säger inte att hon har ersatt Julia för så klart kan Julia inte ersättas. Twiggy kommer helt enkelt efter Julia och N-E är jättenöjd. Vi också. En bestämd liten Jack Russeltik som invaderade gårdsplanen i förmiddags, talade om för Sonja att hon ville inspektera i lugn och ro och verkade nöjd med både omgivningarna och dess invånare.
Svante är ju alltid synnerligen artig mot damer. Det kändes mera tveksamt med Sonja men det fungerade utmärkt. Några kortare små konfrontationer och uppvisningar av vem som bestämmer här men mestadels glada svansar och hög acceptanströskel.
Plötsligt ser mina hundar så stora ut!

Blandade fotografer i dag. Syrran står för några av bilderna.




a

Är sjuk...

"F´låt matte och husse men jag kan helt enkelt inte låta bli."

Hon börjar bli bättre. Ser på något sätt lite skyldig ut och springer inte iväg med de stulna prylarna utan lämnar dom snällt ifrån sig.

Lite småhärsken är jag. Gräsligt förkyld med halsont, hosta och allmänt illabefinnande. Jag som ALDRIG är sjuk! 

Och så blåser det mest hela tiden. Vitsipporna vajar i vinden och snart kommer kommunen och mejar ner dom. Sippna alltså. Kallt är det också, sådär runt tretton grader och i kombination med vinden känns det riktigt kallt. Tror faktiskt att jag går och lägger mig.

Hundarna verkar att gilla vädret. Lagom svalt och idag har vi faktiskt sluppit regnet.







a

Midsommarafton

Midsommarafton, kallt, regnigt, blåsigt... Vad kan man mer begära? Dessutom hostar jag och har ont i halsen. Tur man inte ska ut och grilla eller dansa runt stången.

I onsdags hade vi besök av Siri igen. Hon har en olycksalig förmåga att välja dagar då det regnar. Kanske inte så svårt denna sommar... I alla fall är dom här hundarna inga vattendjur precis utan föredrar inomhuslekar när det är blött ute. Att jaga varandra runt den öppna spisen är en favoritlek och att brottas i den röda soffan är också populärt. Efter ett antal fåfänga försök att fånga leken på bild gav jag upp. Att få skärpa på tre hundar verkar inte görligt.

Betydligt enklare med en trött liten Sonja som alltid tar bästa platsen i sängen.

I morse, som alla midsommaraftnar, var det flitiga människor ute och plockade blommor. Det växer osannolikt mycket prästkragar strax utanför och det märks inte ens att folk skördar.

En morgonpigg plockare anas där borta.

En del plockar vallmo också men det är ju ingen idé. Dom har vissnat innan man hinner få in dom i stången. Vallmo är finast där den står - vid hästhagarna.

Sonjas päls lämnar en del övrigt att önska. Den är mjuk, mjuk och har en konstig gråbeige färg. Allt hopp är dock inte ute. Abedelati har provat sin ökenkur på henne. Att smörja hårlösa ställen med olivolja. Hon är sin egen kontroll. Hon har ett nästan hårlöst parti på båda sidorna om halsen och den smorda sidan börjar se riktigt bra ut!

Man börjar skönja den rätta röda färgen och det bådar gott! Klorna växer fint och jag ber varje dag till högre makter att dom också ska hålla.

Ha en riktigt fin midsommarhelg!




a

Bästa hundpensionatet

Bloggläsare undrar förstås vad djuren gjorde under vår semestervecka på Themsen. Hästar och katter märkte nog inte ens att vi var borta. Dom fick sin mat på vanliga tider.
Hundarna har haft en kul vecka! Dom har varit hemma i sitt vanliga hus, fått mat, dryck och promenader enligt invant mönster. Skillnaden var väl huvudsakligen att moster låg i mattes säng. Och det gick förstås lika bra.

 

Moster har använt sin kamera flitigt under veckan och jag ska presentera några bilder. En del av dom är unika eftersom de visar en tvättäkta beduin men hund i koppel samt samma beduin som leker med hundar. Vanligtvis gillar inte beduiner hundar men här har vi alltså något annorlunda.

Visst ser hundarna ut att trivas och visst har han det rätta handlaget!

Han talar också förstånd med dom mellan varven. Nedan med Sonja, som är den som bäst behöver ett klokt ord då och då.

Under veckan medhanns också en del lydnadsövningar. Som t.ex. SITT, STANNA KVAR.
Det gick uppenbarligen riktigt bra!

Sen kom plötsligt husse och matte hem. Den som påstår att hundar blir lika glada när man varit ute med soporna som när man varit borta en längre tid har fel. Tror jag. Så här lyckliga blir inte mina när jag varit ute vid soptunnan.

a

Veckan som gick

Ja, det har ju inte blivit något bloggande precis. Vi tog en veckas "semester" på Themsen! Tillsammans med tolv andra vänner som seglat ihop många gånger tidigare. Den här gången blev det alltså tur från London till Oxford och sen tillbaka - men inte hela vägen utan skeppen kunde avlämnas på ett ställe som heter Benson. Fantastisk tur! Themsen är verkligen något att rekommendera. Det gungar inte, det går inte fort och man ser massor av underbara hus och trädgårdar längs vägen. För att inte tala om alla pubar...
Det är dock praktiskt att ha sjövana människor ombord för det är ett antal slussar som ska passeras och det där manövrerandet före, i och efter slussar kräver faktiskt folk som vet hur bogpropellrar och annat ska hanteras. Hoppa iland och hålla i tampar kräver däremot ingen större kompetens.
Vi hade minst fyra väldigt duktiga sjömän - en del med ett förflutet i flottan.
Dessutom hade vi en chef de cuisine som älskar att planera mat, handla mat och laga mat. Tänk er en kvinna som kan fixa lunch och middag till fjorton personer (med förrätt och varmrätt) i en trång liten båt! Eftersom vi hade två båtar fick vi byta grytor, pannor och skålar mest hela tiden.

Så här ser båtarna ut och som man kan se är vädret riktigt bussigt mot oss. Utom sista fredagen då det regnade ganska duktigt och lördag morgon när vi skulle lämna båtarna. Vid det här tillfället hade vi faktiskt gått på grund, vilket man i princip inte ska göra i Themsen. Inga problem. De erfarna kaptenerna löste grundstötningen mycket elegant.

Slussarna var heller inga problem. Pytteslussar på ett par meter i höjdskillnad är väl ingenting. Annat var det i Frankrike! Monstruösa slussar på säkert tio meters skillnad.

Här strömmar vattnet in och en av tamphållarna ser till att vi inte krockar med vägg eller andra båtar.

Lugnare vatten.

Överallt var det lika välskött. Prydliga, marktäckande blommor och buskar. Gräsmattor som var lika välklippta som golfgreener. (Vad vet jag om det? Har aldrig besökt en golfbana.) Inte en enda gång såg vi någon som klippte gräs! Undrar om dom klipper på nätterna.

En av oss hade oturen (eller kanske turen...) att bryta både ben och arm strax före avresan. Rullstol fanns både här och där men ibland krävdes lite transport mellan terminalerna sedan stolen försvunnit.

Lösning: bagagekärra som kördes av en stark kvinna i sällskapet. Ekipaget stoppades vid ett tillfälle av en nitisk anställd på Heathrow. "Inte tillåtet, det kan bli en olycka..." Invaliden steg av, tjänstemannen försvann och den handikappade klev på vagnen igen och färden kunde fortsätta. 

Om ni undrar vari "turen" bestod - hon kunde varken bära mat eller diska.

Vän av ordning undrar förstås vad hundar, katter och hästar sysslade med denna vecka. Fortsättning följer någon dag framöver. Dom hade det i alla fall jättebra!

a

Vem kommer först till sängen?

Detta måste vara den kallaste maj i mannaminne! En enda gång har vi grillat. När våra vänner från Gotland var här och P insisterade på grillning. Han grillade trots att det regnade och sen åt vi inne...
Det blåser utan avbrott och jag har inte lagt vinterjacka eller handskar ännu.
I går kom Siri för att tillbringa ett dygn här. Det blev lite trångt i sängen vid nattningen men Sonja hade den goda smaken att lägga sig i en korg när jag krängde mig ner.

Sonja har ju i stort sett gjort slut på mina ugnsfasta formar i krossbart material. I veckan gjorde jag en safari bland formar på billiga varuhus. Hittade dessa som verkade OK. På kvällen hade den lilla formen försvunnit. Husse hade inte flyttat den, jag hade inte rört den och syrran hade inte lånat den. Det skulle hon f.ö aldrig göra utan att säga till. Inget kras och bang hade hörts och det fanns inget glas på golvet. Lite ängslig blir man ju. Har seniliteten och korttidsminnet alldeles spårat ur?
Dagen efter hittade husse formen under gasspisen. Intakt och med locket på. Det finns bara en tänkbar brottsling - Sonja. Hur hon har orkat lyfta ner den från bänken är obegripligt. Den väger 710 gram!

Det lynniga vårvädret bjuder ändå på fina vyer. En sån här regnbåge t.ex. där man kan finna skatter i båda ändarna. Eller?

Från och med i morgon ska Sonjas kortisondos dras ytterligare, till 5 mg varannan dag. Varje sänkning mottages med tacksamhet.
... Nu skäller en hund på TVn. Sonja har fortfarande inte fattat att hunden inte är i vår trädgård. Annars tycker jag nog att hon är en väldigt smart jycke.




a

Stammis hos veterinären

I går var vi i Kristianstad nästan tolv timmar! Först på sjukhuset (nej då, ingen är sjuk) och sen på varma, ljusa krogen. En av husses kolleger tycker att det är lämpligt att så sakteliga dra sig tillbaka som pensionär och hans arbetskamrater hade ordnat ett jättetrevligt program med föredrag, drinkar med tilltugg, middag på fin krog och eftersits hos en gemensam kollega.
Det värmer i både själ och hjärta att träffa människor man jobbat med sedan tidigt 70-tal. Det är dessutom en symfoni av norrmän, islänningar, tjecker, engelsmän - och svenskar förstås. Trevliga fördrag och många glada minnen.
Och sent blev det. Efter att ha fått skjuts till Lund tog vi tåget hem och resan avslutades med en rask promenad från stationen till hemmet. Där två sömniga hundar väntade. Dom hade f.ö. blivit väl omhändertagna av syrran och A.
Ny liten promenad i natten (kl. 01...) och sen ville matte sova. Det ville inte S&S. Dom hade piggnat till efter kvällens sovande och promenaden. Kvällsgodis hjälpte föga. Det skulle lekas och busas. Tror att vi kom till ro vid två- halv tre...
I morse skulle Svante avlämnas hos veterinären för borttagning av tandsten. I narkos. Så klockan åtta fick han fastande kliva i bilselen (alltid lika kul) och köras till doktorn. Han gillar dom skarpt där på kliniken så han traskade snällt med utan att ens titta vart matte tog vägen.
Vid elvasnåret ringde min mobil och jag fick hjärtat i halsgropen. Har det hänt något? Har dom hittat något allvarligt som behöver åtgärdas? Nej då, han var vaken och kunde hämtas vid tolvtiden.
Och så hämtade jag ögonstenen och körde hem. Han var trött, trött, trött. Ville knappt vakna och stiga ur bilen. Sen stod han bara och blinkade på gårdsplanen medan Sonja for omkring som en galning i sin glädje över att storebror kommit tillbaka.
Sonja blir mycket upprörd när man tar Svante ifrån henne. Hon skäller och ylar. Sen ligger hon i fönstret och surar, är deprimerad och smågnäller lite.

Ett par bilder på trötta hundar.

Väldigt pömsig Svante. I skrivande stund sover han visserligen igen men han piggnade till framåt eftermiddagen och är sig fullständigt lik igen.
Inspektionen av hans tänder får vänta några dagar. Dom är säkert fina...

En nyvaken Sonja med mustaschen i fullständig oordning. 

a

hundar i öknen del 2

Veterinär nr två sade alltså OK och en chaufför skickades ut i öknen för att hämta Leila. Inte illa med privatchaffis. Doktorn utförde ingreppet på sitt kontor (!) och hunden bars ut i en korg och fick åka hem till familjen (A:s mamma och syster) för att vakna upp. Med förhållningsregler, smärtstillande och något att tvätta såret med.
Framåt kvällningen var hon på benen igen och på måndag väntar chauffören för att köra ut henne till kompisarna i öknen. Kompisarna är bl.a. Aichas son Gadaffi och Leilas egen son. Och nu är det slut med två kullar valpar om året.
Håller med vår guddotter Kristina att veterinär två är en sann djurvän och hatten av för A som fattade detta beslut.

Nu har jag ordning på bilderna igen. Detta är Leila och Aicha. I bakgrunden figurerar den allestädes närvarande åsnan Håkan.

Och detta är Leila som valp. Hur skulle någon kunna motstå en sån gullunge?
Foton förstås tagna av syrran.

För övrigt är det intressant att beduinerna inte namnger sina djur. Dom fattar inte alls när turister frågar vad hästen, dromedaren eller hunden heter. Men dom lär sig. Alla A:s djur har namn och beduinerna kan numera ge ett nöjaktigt svar på namnfrågan.
Det är också fascinerande att familjen, mamma och syster, inte längre säger nej och usch om hundar.
Tvärtom! Dom ville att alla valpar skulle stanna "hemma". A lät systern behålla en valp som nu är hennes egen.
Utveckling tar tid... Kanske kommer fler beduinfamiljer i framtiden att hålla hund på ett sätt som mer liknar vårt.




a

Om hundar här och i öknen

Syrrans kollega A är i Sverige sedan en vecka. Tvättäkta beduin från öknen och numera synnerligen resvan. Flög för första gången i sitt liv förra året (tillsammans med syrran). Numera flyger han ensam. Med byte av flyg och allt.
Dagens inlägg skulle dock handla om hundar. Araber tycker av hävd illa om hundar. Dom är smutsiga och farliga. Hundar binds i allmänhet i en kedja någonstans på gården och deras enda uppgift är att skälla duktigt.
A, som är en sann djurvän, har väl inte heller varit stormförtjust i hundar men för några år sedan satt en mager, vettskrämd valp under en bil i hans hemstad. Han gav den mat och vatten och så småningom hade han - förstås - en följeslagare som inte lämnade honom ur sikte. Aicha blev en trogen kamrat ute i öknen och en del av er (Maud t.ex.) har träffat henne. Sen kom Leila. En pytteliten valp som plötsligt satt utanför porten. Mat, vatten och en ny liten flockmedlem.
Hundar styrs dock, som alla i naturen, av sina drifter och när tikarna löpte hoppade dom helt sonika över muren, träffade tjusiga pojkar och blev förstås dräktiga. Aicha fick nio valpar och Leila fick åtta förra sommaren. Här ger vi dräktiga och diande tikar specialfoder och sköter om dom enligt konstens alla regler. I öknen är det annorlunda...
Tyvärr avled Aicha i sviterna efter valpningen, den absoluta ökenhettan och kanske brist på nödvändiga mineraler, proteiner och vitaminer...

A har det bästa tänkbara förhållande till mina hundar. Dom bara älskar honom. Han grubblade lite över hur vi förhindrade att Sonja och Svante levererade valpar på löpande band och syrran förklarade att Sonja är kastrerad. Några dagars funderande... Sen ringde han till sin veterinär i ökenstaden och bad honom kastrera Leila. Nej, sa djurdoktorn, det är haram, dvs förbjudet. Så ringde han en annan veterinär som sade OK.
Just nu vill inte mitt bildprogram samarbeta men den spännande fortsättningen följer i morgon. Med bild på Leila och Aicha. Hoppas jag...





a