I dag tittade jag lite sporadiskt på dopet. Det var dock så underhållande att jag släppte både bok och surfplatta. Först sover lillprinsen i mammas armar, storasyster sitter i pappas knä och suger på ett finger medan kusinen bläddrar förstrött i programmet. Prästerskapet läser sina välsignelser och små gossar från Adolf Fredriks musikskola sjunger klockrent. Sen börjar det hända saker. Leonore tröttnar på pappas knä och börjar göra utflykter runt släkten och prästerna. Några danssteg på den urdyra, unika mattan på golvet. Man ber en stilla bön att blöjan ska hålla tätt.
Sen är det dags för själva namngivningen, något som den unge prinsen inte alls uppskattar. Han börjar skrika hjärtskärande och tystnar inte ens när självaste ärkebiskopen lyfter upp  honom till församlingens beskådan.
Leonore blev mycket intresserad av dopfunten och tydligen snodde hon ärkebiskopens duk som hon torkat prinsen med. Inte vilken lase som helst, tydligen, utan en handbroderad näsduk (?) från drottning Sofias förråd.
Sedan dunstade Leonore. En stund senare var även Estelles lilla ministol tom.
Prinsen fortsatte att gasta och prinsessan Margaretha trollade fram en napp.
Ceremonin fortsatte och prinsen fortsatte skrika och plötsligt rusar Estelle fram med en napp och försvinner lika fort igen.
Vart flickorna tog vägen förtäljer inte historien men ett riktigt skojigt dop var det. Ärkebiskopen har dessutom humor. Någonstans fick hon in "...det är inte allom givet att få en napp".

Som vanligt är det en massa surgubbar och kärringar som spyr galla över allt sånt här. "Äh va´ fan, det var ju bara en napp!" Det var också en liten tjej som visade omtanke om både det skrikande barnet och föräldrarna.

Nåja, jag visade mina hundar omtanke genom att köra till sportaffären och köpa nya tennisbollar. Rena klippet! Åtta bollar till priset av fyra! Vart dom gamla har tagit vägen kan jag bara gissa. Inne bland buskar, bakom vedtraven eller möjligen utkastade från tomten. Nu har vi i alla fall åtta, knallgula bollar att lattja med. Dom syns väldigt bra när dom är nya... Konstigt nog vill hundarna alltid ha samma boll. Först tar dom varsin, sen ska Sonja till varje pris ha Svantes. Han verkar dock uppskatta bollstöld så dom får väl göra som dom vill.
Sonja är inte bara duktig på att jaga (och fånga) sorkar, kaniner och annat. Hon är en jäkel på feta flugor också. Jag försöker locka in flugor i tvättstugan med hjälp av tända lampor. Sonja klipper dom i fönstret i sovrummet. Bara dödar, inte äter tackolov.

I veckan var vi hos Trim-Lotta och klippte Sonjas klor. Dom hon har kvar alltså. Hennes päls växer frodigt men det är tydligen lite si och så med underullen (?) så vi beslutade enhälligt att inte trimma henne förrän efter vintern. Så hon får se ut som en gatuhund i vinter men kanske fryser hon inte i alla fall.



a

Sonja och hennes klor...

Varifrån kommer egentligen uttrycket hundväder? Svante och Sonja älskar det här vädret! Någonstans mellan 12 och 17 grader, sol och ingen vind. Det är mumma för jyckarna. Att kunna ligga på trappan i solen utan att svettas och med dörren öppen så att man kan gå ut och in som man behagar.

Möjligen uppskattar inte husse och matte den öppna dörren till fullo. Det bli aningen svalt inomhus men vad gör man inte för hundarna?
Annars - i måndags satte jag klockan på 04.30, vaknade 04.15 och klev i badkaret för att beskåda blodmånen. Jodå, den var brunröd precis som utlovats och vädret var kristallklart. Sen sov vi ett par timmar till...
Hade tid hos veterinären på förmiddagen (med Svante som hade en  ögoninfektion plus en "fnorp" som jag ville ha kollad. Såg ut som en fästing, fast det var det inte). Han fick antibiotikasalva och ett litet ögonhår, som möjligen kunde irritera hornhinnan, plockades bort. Tåligare och snällare hund får man leta efter. Han står som en tänt ljus och låter sig undersökas, behandlas och hanteras.
Samtidigt pratade jag med doktorn om Sonja som lyckats knäcka en klo till i helgen. Bara en vecka sen hon hade varit Sonja Rödstrumpa... Både vet. och jag suckade djupt. Det är gräsligt att se henne ha ont och det är hemskt att höra henne stå och yla vid grinden när hon inte får gå med storebror på promenad. Vi beslutade dock avvakta ett par dagar för att se om klokapseln lossnade av sig själv. Det gjorde den! Någon dag senare kunde husse rycka loss den med en tång medan matte höll hunden. Sen mådde hon genast mycket bättre.
Nu har vi ju fått vår vanliga Sonja igen. Busig, pigg, påhittig och destruktiv. Som hon egentligen är! Vill inte ha tillbaka kortison-Sonja. Som blev avtrubbad, tufsig, kissade på golvet på natten och t.o.m. var inkontinent och kissade i sängen. Jobbig sits. Vi kan väl klara ett klobrott då och då men kanske är varje vecka lite för bra.

Nåja, vänta och se. Just nu är hon så pigg och galen som jag faktiskt vill att hon ska vara. Samtidigt mer och mer social mot sina tvåbenta, vilket är sympatiskt.
I dag hade hon hittat ett hål i stängslet (byggjobbarnas fel) och krupit ut till idrottsplatsen där hon tydligen njutit av grillad korv! Som tur är känner folket där inne igen våra hundar.

 Årets bästa investering hittills. En liten manick som förstärker Wi-fi signalen ända nere ifrån källaren upp till andra våningen! Slipper köpa surf för 100 pengar i månaden till paddan. Kan spela WF och surfa mitt i natten om jag vill! Lätt intjänad på ett kvartal.






a

Sonja Rödstrumpa

Jaha, så var det dags igen. I helgen lossnade en klokapsel igen. Tyvärr trillade den inte av och det gjorde ont, ont i tassen. Förmodligen hände det under ett ganska uppsluppet lekpass med Siri på lördag eftermiddag. Nu är Sonja visserligen en baddare på att springa på tre ben men det märktes att det gjorde ont.
Måndag morgon alltså pling till veterinären. Vi önskar oss ett klippkort. Fick tid på förmiddagen och fick vänta ut att vovven skulle vakna ordentligt. Tur att den forna arbetsplatsen ligger nästan granne med kliniken! Då kan man kila upp dit någon timme och träffa gamla arbetskompisar.

Sen var det bara att köra hem med den lilla rödstrumpan. Trött, stukad och inte alls nöjd med livet. Väl hemma förvandlas hon till ett monster. Svante blir ju så klart jättelycklig när hans kompis kommer hem igen. Så fort han visar sig morrar Sonja och flyger på honom. Alla små vita tänder syns och Svante vänder rumpan till och försöker ignorera. Vi har sett det här tidigare och jag vet inte vem det är mest synd om, Sonja eller Svante.

Sonja till höger - ser inte särskilt vänlig ut...

I morse hade hon, under natten, jobbat på att ta av sin strumpa. Hon lyckades bara till 50%.

Ska ändå ta av den i eftermiddag så lite hjälp på traven har jag fått.

Nu ska jag gå ner i köket och hälla upp lite fil med smärtstillande tillsats.

a

Lekstund och Twiggysäkring

Oj, oj, så lat man kan vara när det kommer till bloggande och fotande. Det blåser så in i norden och så fort jag ska ut med hundar så börjar det regna.
I alla fall - häromdagen var vi i rastgården och efter en stund kom två glada mattar och fyra små ulltottar till hundar. Dom frågade om det gick bra att komma in. De små ulliga var av synnerligen blandade raser. Jo, en var faktiskt renrasig pudel men övriga bara charmiga gatukorsningar. Eftersom det var tre tikar och en kastrerad hanhund så skulle det nog gå bra. Svante är lite (mycket) stursk när det gäller killar...
Det visade sig vara mycket trevliga och lämpliga lekkamrater. Full rulle på sex hundar som omväxlande jagade varandra och delade hål att sniffa i. Den kastrerade killen accepterades utan problem av Svante. Inget hot där inte. Sen kom Doris med sin husse och Sonjas lycka var total. Hon älskar Doris. Doris är avvaktande och vänlig och lät sig snällt avluktas av samtliga. Jag kunde förstås haft kameran med mig men hade alltså inte det, tyvärr.
En annan dag var Twiggy och NE här. Vårt stängsel behöver Twiggy-säkras och NE hade förberett plankor och stöttande träpluggar och jobbade säkert ett par timmar med att täta glipor under stängslet.  Det är inte klart ännu men målet är, att en jack russel inte ska kunna åla sig ut någonstans.

Sonja älskar inte bara Doris. Hon älskar Twiggy också, och Siri förstås. Sonja tar hela Twiggys huvud i munnen och tuggar kärvänligt. Twiggy gnager kärvänligt på Sonja ben och "städar" hennes skägg från eventuella matrester.

Någon bild måste jag ju ha i dag och det får bli mina två älsklingar - Sonja till vänster. Finaste hundarna i världen!




a

Irländska skönheter

Hundarna har fått nya halsband! Jag är inte världsbäst på att shoppa och jag brukar inte skämma bort hundarna med en massa nya prylar och leksaker. Men deras halsband började se mer än lovligt luggslitna ut. Inte för att vovvarna bryr sig, dom är lyckliga bara dom får gå på promenad, med jag hade tröttnat på deras skitiga, slitna halsband.
Sonja haltar fortfarande när hon går på gårdsplanens grus men hon är en jäkel på att galoppera på tre ben. Nu får hon följa med på promenader vilket hon uppskattar mycket.

Häromdagen tog vi oss i kragen, syrran och jag, och gick ut i björnbärssnåret. Nästan ett kilo fick vi ihop men det är verkligen inte kul att plocka björnbär. Trots skyddskläder och handskar har jag blodiga rivsår på både ben och armar. Dessutom verkar björnbär och brännässlor trivas utmärkt tillsammans. En meter höga nässlor som bränner en i ansiktet när man böjer sig ner. I alla fall blev det ett antal burkar väldigt god sylt/marmelad. Utmärkt till en lagrad ost!



a

Bruten klo (igen) och mammig Svante

Sonja är ganska tydlig med vad hon vill. Ha mat t.ex. Är vattenskålen tom bär hon iväg med den och lägger den någonstans där man kan se den. Nu har hundarna visserligen fyra (!) vattenstationer så risken att dom ska försmäkta av törst är ganska liten.
Den lilla olycksfågeln har brutit en klo igen. Antagligen i morse när hon lekte våldsamt med storebror. Hon har ont, man får inte gärna undersöka hennes tass och hon stöder helst inte på den foten. OK, det ser ut som om kapseln är borta och jag avvaktar därför med veterinärbesök tills vidare.

Bättre att sussa i den röda soffan med framtassarna på kudden.

Svante fattar ju inte alls varför hon inte vill leka som vanligt. Hon drar sig undan och morrar lite stillsamt med överläppen.
Svante börjar för övrigt bli väldigt mammig. Han traskar efter mig hela tiden och vill gärna vara nära.  Vet inte om jag uppskattar det till fullo. Jag har alltid beundrat hans självständighet och hans totala oberoende av matte (och husse). Jag läste i alla mina hundböcker, när han var valp, att man skulle springa ifrån valpen så skulle han följa efter. Inte Svante. Han sprang åt andra hållet. Härligt IT-temperament!
Han börjar bli aningen lomhörd och jag vet inte om det kan påverka hans önskan om att vara närmare. Och hörapparater till hundar är väl inte riktigt realistiskt.



a

JR och IT på rymmen

Morgonen och förmiddagen ägnade vi åt inomhusaktiviteter. Regnet stod som spön i backen och åskan mullrade runt oss i tre timmar. Svante sov som vanligt. Sonja var inte direkt rädd men lite obekväm med mullrandet. Hon rantade efter mig överallt och till sist lade jag mig bara på sängen och läste tills det hela hade dragit förbi.
I går var det däremot sol och inget regn. Då kom Twiggy och hennes husse (NE) hit och lekte. Ja, hundarna alltså. Twiggy och Sonja älskar varandra så till den milda grad att Svante nästan blir lite sotis. Twiggy är lika rymningsbenägen som Julia var. Plötsligt vek hon ihop sina korta ben, lade sig på mage och ålade sig ut under vårt "säkra" staket. (Någonstans kommer väl kaniner och igelkottar in...)
NE har dåliga erfarenheter sen Julia och blev förstås skärrad. (En av Julias rymningar resulterade i en påkörning och vistelse på djursjukhuset.) Han försvann ut genom grinden för att leta, jag kopplade Sonja för att använda henne som lockbete. Innan jag ens kom fram till grinden kom Twiggy susande på gårdsplanen! Hon hade ålat sig in igen. Gick ändå ut för att meddela NE. Då smet Svante ut genom grinden! Han som normalt är jättepålitlig, går inte ut förrän jag sagt "varsågod". Han stack i full galopp mot idrottsplatsen, NE fick syn på sin hund innanför stängslet och jag tjoade att nu har Svante stuckit.
Rena farsen. Jag pratade med Twiggy, höll in den vilt skällande Sonja och plötsligt ålade sig Twiggy ut igen. Som tur är har koppel två ändar så raskt var hon infångad och jag hade två tjejer i kopplet. NE letade Svante. Våra gulliga byggjobbare på idrottsplatsen pekade och sa att "han är där inne, han har tagit en kanin". Det hade han. Han såg mest generad ut och protesterade inte alls när jag kom fram och tog den ifrån honom. Kaninen sprang iväg och byggkillen sa, att den är skadad, vi måste döda den. Sånt fixar inte jag men byggaren visade sig vara både hundägare och jägare så han gick och tog kaninen, bad oss vända oss bort och gjorde slut på den stackaren. Full av kaninpest var den, annars hade inte Svante hunnit ikapp den.

Det var inte precis lätt att fota vovvarna. Ett försök att filma Twiggys våldsamma framfart över gräsmattan lyckades inte riktigt...

Kul hade dom i alla fall.

Lättare är det att fota Sonja när hon sussar med kudden.


a

Min fina Sonja!

Sonja är en mycket uttrycksfull tjej. När hon tycker att det är dags för kvällsmat går hon och sätter sig på "sin" matta. Om det inte har effekt tillräckligt snabbt lägger hon sig. Det kanske kan beveka matte...

Pälsen har blivit fantastisk sen vi slutade med kortisonet. Den växer otroligt snabbt och klorna ser fina ut, tack o lov. Hon har dessutom, med tilltagande mognad, blivit mera människosocial. Hon blir jätteglad när matte, husse, moster kommer hem. Hon söker spontant kontakt med oss. (Kan vara godiset som hon vet finns i fickorna...)

I dag har jag för första gången upplevt kaos i tågtrafiken. Jag brukar prisa enkelheten och snabbheten med att åka kollektivt men i dag gick det käpprakt åt h. Tekniskt fel i citytunneln, inga tåg kunde passera till Malmö Central. Hänvisning till snigeltrafiken, dvs bussen. Husse fick rycka ut och köra mig till stan.
Återresan skulle bli plättlätt, fortfarande tekniska problem, men tåget skulle stanna i Svågertorp. Obekvämt blåshål men "min" buss stannar där så det verkade OK. Tåget var absolut knökfullt av resenärer som skulle till Kastrup och runt mig pratades engelska, tyska, danska och ingen fanns att fråga. Informationen i högtalarna var endast på svenska.
I Svågertorp visade det sig att hållplatsen där "min" buss ska stanna var avstängd! Människor kom springande, släpande på bagage, stapplande på kryckor från alla håll för att komma till tågen.
Två alternativ - ringa husse igen eller ta en taxi. Det fick bli husse, som ryckte ut för andra gången denna dag.

Siris matte har kommit tillbaka och Siri har nu åkt hem igen. Gärna hade hon stannat med sina kompisar med möjlighet att gå ut och in som hon vill.




a

Systerjubileum och Siri-vecka

Oj vad tiden går! Det var en evighet sen mamma var i hatten.
Vi har Siri-vecka. Matte har "semester" eller vad det nu kallas när man är pensionär. Siri är ju van vid att vara här så det innebär inga problem. Bortsett från promenader, som nästan är omöjliga med tre hundar om man är ensam. Dom stretar åt olika håll och det där med koppelhyfs glömmer dom fullständigt.
I fredags hade jag återträff med kursare från sjuksköterskeskolan. Det är faktiskt 43 år sedan vi tog examen och på stapplande steg tog oss ut i yrkeslivet. För de allra flesta verkar arbetet ha varit trivsamt, lärorikt och berikande. Snart är vi alla pensionärer... Förra gången vi träffades var för tre år sedan - vi brukar ha femårsintervall. Då bestämde vi att inte vänta så länge till nästa träff så nu blev det tre år. Nästa gång får vi nog ta två år.

Svantepojken poserar framför mattes vas med bordsdekoration.
Efter att nogsamt ha informerat gästerna om Sonjas fenomenala skicklighet på att stjäla mat lyckas vi nästan rädda allt. Ett paket Finncrisp råkade lite illa ut på köksbordet men annars gick det bra.

Tre irländare som har kul på gräsmattan, Siri i mitten.

I dag låg Sonja på en matta i stora rummet och morrade ilsket när dom andra gick förbi. Själv var jag upptagen av stavhoppsfinalen i VM. Nånting var det ju hon vaktade och när jag gick och tittade såg jag en död kanin på mattan.Hon försvarade den med sitt liv! Ingen fick komma i närheten - utom matte - tack och lov. Kaninen förpassades till en plastkasse för vidare befordran till soptunnan. Är tacksam att åtminstone jag får ta hennes troféer.

Lömska Sonja och kaninen mitt i medaljongen på äkta mattan. Suck!
Vi är lite drabbade av kaninpest i Skåne och en liten stackare kom hoppande rakt emot Svante när vi var på promenad. Han verkade lika chockad som kaninen. "Dom brukar ju springa ifrån mig, inte mot mig!"

Inte någon enda gång har någon av hundarna obstruerat när jag tar något ifrån dom. Inte ens Siri, som kan vara rätt skarp ibland. Skönt!

Och på tal om ingenting annat än hundägarhyfs. Precis utanför hundrastgården ligger en lämning som ser ut att komma från en elefant. Har man ingen påse kan man väl försöka baxa in eländet i vegetationen i alla fall.



a

Mamma är i hatten

Det har varit mycket hattar på gården den senaste veckan och mamma blev inspirerad och tog också på sig hatt när vi grillade i fredags.

Hundarna tyckte att hela föreställningen var buskul. Båda matte och moster hade godis i fickorna.
Husse fotograferar...



a

Själlands norra udde

I går var vi och besökte danska vänner. Längst upp på norra Själland med en vidunderlig utsikt över havet. Deras sommarhus ligger så högt upp att jag får svindel av att stå för nära trappan ner till vattnet.

I mitten av bilden ser man en pytteliten människa gå nere på stranden.

Huset är inte heller på pjåkigt.

Sen satt vi högt uppe över havet och åt en fantastisk middag, bl.a. en hemmmarökt  laxöring.

Även om det inte var helt molnfritt var solnedgången magnifik.

Med kameran gör jag ingenting. Bara siktar och knäpper. Är faktiskt förvånad över hur bra bilder den tar med bara "automatisk inställning för lata idioter".
Hundarna var hemma med moster Marianne och det var nog lugnast för oss alla.
Hur det går med danskan? Jo, bra tack.



a

Kivik. Gissa blandrasen.

Och så gick det ett par dagar igen!
I går tillbringade hundarna och jag ett antal timmar hos Lotta och Py på trimmet. Herre min skapare så vackra dom blev! T.o.m. Sonja, som har sett ut som en skräphög i mer än ett halvår.
Efter detta tog matte och husse en tur till Marsvinsholm där det bjuds utomhusteater varje sommar. Fast först pick-nickar man i gräset, dricker ett par glas vin och kommer i bra stämning. Vädret? Perfekt. Precis som massmedia vill att det ska vara - varmt, vindstilla och "fantastiskt sommarväder". OK, jag håller med.
I dag har vi besökt Tage i Kivik. Och husses bror och svägerska. Media skulle absolut ha tyckt att vårt väder var utmärkt...

Tage är åtta år, kastrerad och en blandis mellan två raser. Kan någon gissa vilka? Det blir inga priser, endast äran av att gissa rätt får bli vinnarens segersötma.

Lilla, fina, älskade Sonja efter några timmar hos Py (och slutfinish av Lotta). Nu ser hon ut som en irländare igen och som vanligt ber jag till högre makter att hennes klor fortsätter att växa som nu, dvs helt normalt.

Svante är som alltid lika tjusig. Maskulin, kaxig och mattes älsklingspojke. Han mopsade sig en liten aning mot Tage på promenaden men inte inne på den inhägnade tomten (utan koppel). Fattas bara! Det var ju ändå Tages revir.




a

Vad är "Bra sommarväder"?

I morgon ska min lejonkung Svante till sin frisör. Sonja ska följa med för en bedömning och jag är rätt övertygad om att hon snart ska se ut som en irländare igen. Pälsen växer i rasande takt under det gråbeiga luddet som i flera månader varit hennes "kappa".

Pälsen som kommer är tät och vackert röd/brun.
Kortisonet är utsatt sedan början av augusti och de senaste veckorna har hon fått väldigt låg dos. Jag hoppas vi ska slippa den medicineringen i fortsättningen. Hennes glupande törst och aptit har lugnat sig och hon gick ner ett kilo mellan två veterinärbesök med fyra veckors mellanrum.
Dessutom uppskattar jag mycket hennes alltmera sociala beteende. Hon kommer spontant fram för lite kel och hon tom viftar med svansen åt människor numera.

Varför i hela världen ska massmedia bestämma vad som är bra (underbart, fantastiskt, efterlängtat) sommarväder och vad som är uselt (katastrofalt, eländigt) väder? Jag vill bestämma själv!

Enligt min åsikt har det varit alldeles OK i juli. Mellan 15 och 20 grader, lite blandat sol och regn och svalt på nätterna.
Det finns massor med människor som älskar att lufsa runt i stövlar och sydväst och som gillar att lösa korsord eller läsa böcker med regnet smattrande mot rutorna. Eller för all det spela Wordfeud på telefonen.
Hundarna gillar definitivt inte det där med 26-27 grader. Dom ligger som högar på stengolvet eller i lindarnas skugga. Promenader är bara jobbiga.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite om den nya Sonja. Hon som inte rasar omkring som en furie. Som har slutat försöka decimera vårt bibliotek till en simpel boklåda och som inte nödvändigtvis tuggar i sig pennor, fjärrkontroller och skor.
Men - den senaste veckan har hon kraschat en pajform i glas. Uppäten paj den här gången, men att se henne henne med alla fyra tassarna bland glassplittret... Tur att vi har nära till IKEA. Och tur att hon inte skadade fler tassar.
Eller när hon klär papperet av en ny tandkrämstub och sätter hörntanden igenom tuben. Då är man glad att det finns silvertejp.

Så kanske jag återkommer om den "nya Sonja".
Foten? Jo, vars, efter snart fyra veckor ser man alla blodkärl på ovansidan och kryckan har flyttat ner i källaren. Fortfarande fult svullen runt ankeln men annars OK.