Att vara kanin

Att vara kanin i vår trädgård är inte så kul. Tar man sig in på något sätt så kommer man inte levande därifrån. Om hundarna är ute vill säga. I eftermiddags när vi skulle gå promenad försvann båda som raketer och kom inte tillbaka trots att löftet var just promenad. När jag lokaliserade dom hade Sonja en 40 cm lång kanin i munnen. Hon ryste och skakade och dog den inte av skador så dog den av skräck. Och nej, jag gick inte och hämtade tumstock för att mäta den. Däremot vet jag att avståndet mellan tumme och lillfinger med utspärrade fingrar är 20 cm. (Prova själva får ni se. Mycket användbart när man inte har måttbandet med sig.)
Sen gick vi promenad och speciellt Sonja var synnerligen angelägen om att komma hem snabbt. Hundar in och en lätt stelnad kanin förpassades till en avfallspåse. Dom letade länge innan dom gav upp och insåg att bytet var borta.
Det finns en löptik någonstans i grannskapet. Svante är väldigt rastlös och omväxlande gnäller, ylar och ränner från fönster till fönster för att spana.

För en halv evighet sen satte jag en avokadokärna. Ibland går det ju och ibland inte. Det gick. Kärnan sprack och upp kommer nu en späd liten växt. Och - som det alltsomoftast står på FB - ni blir förvånade när jag vänder på krukan.

Så mycket rötter för en så ynklig växt. Snart dags för omplantering.



a