Sonjas kreativa personlighet

Sonja har en mycket kreativ personlighet. Hennes inställning är att svårigheter är till för att övervinnas, hinder ska om möjligt forceras med kraft eller smartness och inga bord eller bänkar ska lämnas outforskade. Ja, ungefär så resonerar hon nog. Syrran har ju en barngrind uppsatt i sin ytterdörr och den jobbar Sonja ständigt på att klura ut hur man tar sig igenom. Hon nosar runt, puffar med nosen, krafsar med tassarna och hoppar upp och spanar över kanten. Kanske kan det gå att hoppa... Svante, som är en pålitlig hund, är välkommen in men Sonja skulle orsaka en smärre tsunami om hon fick tillträde. Alltså får båda stanna på utsidan. Svante accepterar, Sonja kommer att prova många gånger till att ta sig in.

Vi grävde ett hål igår. Nu fattas bara fruktträdet. Sonja hjälpte förstås till.

Svante kan skämmas. Det ska ju inte hundar kunna enligt vad man läst tidigare, men Per Jensen har avvikande uppfattning och honom tror jag på. Sonja har inte fått den genen. Eller också slumrar den i hennes söta skalle. När hon har hittat på ofog, vilket ju är ofta, så tittar hon bara troskyldigt och säger "Vadå?! Klart att jag får göra så här."

På sätt och vis har vi lite tråkiga promenader. Någonstans i grannskapet finns en löptik och Svante dammsuger marken, stannar till då och då och slickar lite men tittar aldrig upp. Sonja har fullt fokus på att leta upp kaninlortar och att äta dom. Och jag strosar och släpar hundarna med mig.
En av damerna i stallet undrade häromdagen vem det var som lät som en varg. Svante. Han står vid grinden och ylar ut sin längtan efter den väldoftande tiken. Tack och lov inte hela tiden utan bara när han inte fick träffa henne den här promenaden heller.

Annars tycker jag nog att hundarna är rätt avslappade. Svante insisterar inte på att få gå ut och leta damer och Sonja är nöjd med dagens bus. För att vara irländare är dom nog ändå rätt hanterliga...



a