lördag 30 mars 2013

Att välja valp eller ta vad man får

I mina hundböcker står mycken klokskap om konsten att välja valp. Jag valde ras och jag valde uppfödare men valp fick jag inte välja. Vi hade tänkt oss en tik, men Gertrud sa direkt att någon flicka kunde det inte bli. Om jag kunde tänka mig en hane skulle det däremot vara möjligt. Kullen bestod av tre hanar och tre tikar. Efter ett par timmars övervägande bestämde vi att det gick lika bra med en kille. Fast då kunde det inte bli en Alice utan det fick bli en Svante i stället.
När valparna var fem veckor besökte vi de små och och de var alla lika framåt, sociala och busiga. Tre killar! "Hur ska jag kunna välja?" sa jag. "Jag väljer" sa Gertrud. Det kändes faktiskt väldigt bra.

Fem veckor - kanske Svante...


När jag tre veckor senare kom tillbaka till kenneln i sällskap med min syster Marianne bjöds vi in i köket och blev presenterade. "Det här är Svante." Han rumlade som bäst runt med sin mormor Meghan som bokstavligen sopade golvet med den lille. Han var måttligt intresserad av oss och föredrog att leka med sin mormor.
Svante, Svante min älskade hund! Så otroligt tacksam jag är att Gertrud valde just dig!
"Han är en matglad rackare", sa Gertrud. Hur i hela friden kan hon veta det om en sån liten batting tänkte jag. Men så rätt hon hade. EN enda gång har han sagt nej tack till mat och då var han magsjuk. Annars är det någon labradorgen i honom som säger, att mätt blir man aldrig.

Alla mina böcker hade varnat mig för hemresan, mötet med det nya hemmet och första natten utan mamma och syskon.

Här är vi på väg hem till Malmö i bilen.

Som alla kan se - Svante sover lugnt i sin pappkartong och tar resan med upphöjt lugn.


Vi rastar en stund i den småländska skogen.

Och så är vi hemma. Här busar Svante med "moster" Marianne. Inga som helst tecken på vilsenhet eller osäkerhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar