Terrierderby och ny leksak

Hej igen!
För ett par veckor sen var det terrierderby i Malmö. Massor av terriers av varierande storlek, ettrighetsgrad och hårlag. Såklart fick jag åka dit och spana in irländarna. Ett helt gäng röda hundar som alla var otroligt snygga. Allihopa! Det blev också tillfälle att köpa en IT-kalender för 2018, en ny leksak till hundarna och ett par påsar kaninöron. Kaninöron luktar betydligt mindre än grisöron och är lika populära.

Nya leksaken ser ut såhär. Kan inte riktigt avgöra om det ska föreställa en ren eller en älg, men den brummar på mitten och piper i tassarna. Det räcker bra för hundarna, som struntar i vilket djurslag den tillhör. Häpnadsväckande nog har den både horn och öron kvar efter två veckor.

Sonja lade förstås genast beslag på ren-älgen och gav Svante onda ögat. Han bryr sig dock inte så mycket om sådant. Han vet att han kan kolla djuret senare, när Sonja har tröttnat. Och mycket riktigt, efter ett par timmar fick han möjlighet att nosa, pipa och brumma.

Svante blir på äldre dagar allt mammigare. Han ligger för det mesta som en propp i köket eller på badrumsmattan och det är mera tur än skicklighet att jag inte trampar på tassar eller svans.

Sonja väljer däremot en plats i solen. Det är inte ofta vi ser den nuförtiden, solen alltså, men finns den så ska den utnyttjas. 

En undring som inte alls har med hundar att göra men det jag funderar mycket över är hur språkbruket i media har förändrats genom decennierna. För pratade Lars Orup, Olle Björklund och andra lugnt och tydligt så att alla skulle förstå. I dag verkar nyhetsuppläsare och journalister ha någon sorts intern tävling i vem som kan prata fortast. Dom är som kulsprutor och snubblar på sina egna ord! (Eller börjar jag bli för gammal?)

Funderar vidare över varianten att alltid fråga "Hur känns det att vinna fyra medaljer i detta mästerskap?" Ja, gissa! Vad svarar man på det? Jo, man svarar "Nä men, det känns jävligt kul! Fan vad nöjd jag är!"

Jag ser ju mycket idrott på TV och är utled på alla "atleter" som bemöter alla frågor med "Nä men". Ibland varierar dom sig med "Ja, men". 

Slutgnällt för den här gången. Hundarna vill ha kvällsmat och promenad.

Vi är väl rustade inför den mörka årstiden. Matte har varseljacka och mössa med led-lampa i pannan. Suveränt! Hur ska man annars se det som ska plockas upp?

Vidare har vovvarna fått varsitt halsband med inbyggda led-lampor så att både jag och andra ser dom. Mörka hundar syns verkligen inte så bra när det kolsvart ute.

Nu stundar min värsta tid på året. Jag är kronisk julhatare och bara längtar till mitten av januari. Jo, jag har adventsljusstakar men det är huvudsakligen för ljuset.

Nose Work

I söndags var Sonja och jag på kurs i Staffanstorp. Nu var det dags att jobba med nosen. Att plocka godbitar ur en skokartong tyckte Sonja var plättlätt. Hon har inga problem med att stoppa in sin långa nos i kartonger, lådor, skor eller vad som helst. Inte för inte är hon fröken Houdini i alla lägen. Både att ta sig både ut och in.
Att lukta på en eucalyptusdoftande tesil var heller inga som helst bekymmer. Får man dessutom små bitar av korv och köttbullar för besväret blir det ännu roligare. Nästa steg var att nosa i kartongen som också doftade eucalyptus - och få godis! Rolig lek tyckte hon. Hon är rätt målmedveten.
Hur hon uppförde sig för övrigt? ILLA! Hon plockade fram sina värsta terrierfasoner och morrade o skällde på de andra hundarna. Trots instruktörernas försök att avleda henne med hängande filtar och jackor draperade över stolar så hon inte skulle se de andra. "Den köper jag inte", säger Sonja. "Jag vet att det finns jyckar bakom dom där hängande filtarna." Hon lät sig inte ens distraheras av en tjurmuskel. Till slut fick jag gå ut och sätta henne i bilen en stund.
Suck i kvadrat! Jag skulle vilja ta med vattenpistolen nästa gång men vågar nog inte. Hand med Hund är inte så mycket för metoder som får betraktas som bestraffande. Vattenpistol får nog räknas till den kategorin.
Nåväl, trött blev hon i alla fall, den lilla terroristen. Sov som en stock på hemvägen och fortsatte sen hemma i favoritstolen. Det var ett långt pass vi hade i S-torp, fyra timmar, och det tog på krafterna

Annars flyter livet på som vanligt. Det blåser småspik i Skåne men det är ju inget ovanligt.
Sonjas klor är under kontroll. Jag får dom klippta hos veterinären (med hjälp av lugnande spruta) och det går att klippa dom jättekorta för pulpan verkar också lika knäpp som klorna - som torkad lera.
Och så får hon stora doser B-vitamin och essentiella fettsyror. Hon är inte precis billig i drift men det kunde faktiskt varit värre.
Svante mår också utmärkt. Inga gråa hår ännu och väldigt pigg för sin ålder.
Det har flyttat in en ny liten irländare på vår gata. En pigg liten kille som jag tror heter Grosso och som nu är sex månader gammal. Irländare är ju annars inte en ras som man ser så ofta.

Hundarna på pensionat

Första veckan i september var vikt till en kanaltur på Canal du Midi. Södra Frankrike. Vi är ju ett gäng som då och då reser på olika båtäventyr och den här gången var vi arton (!) personer. Det blev tre kanalbåtar och många, många turer med flyg, hyrbilar och kartläsning. Några av oss bilade ner till Frankrike och för dom blev det också ett pusslande med att hämta där, lämna en bil för att vid återkomsten köra till ursprungshamnen och hämta bil etc, etc. Vad skulle man göra utan mobiler???

Hundarna var inbokade på pensionat i Harlösa. Ett par av våra vänner har haft sina hundar där massor av gånger och är jättenöjda. Vi besökte pensionatet tidigare i våras och fick fullt förtroende. Irländare är ju inte precis världens lättaste hundar...

Här knallar hundarna iväg med farbror Kenneth medan husse och matte smiter hemåt i bilen.
Enligt uppgifter på Facebook var Svante helt pilsk de första dagarna. Han morrade åt andra hundar som han kände lukten av, vaktade på sin Sonja och försökte betäcka både henne, filtar och bäddar. Kenneth blev helt orolig och undrade om hon var på väg att börja löpa. Icke - hon är faktiskt kastrerad. Han hade inte fler lediga boxar. Och inte sa hon ifrån tillräckligt heller. Det lugnade sig väl efter några dagar men som sagt - irländare är som dom är.

Nåväl, vi hade en fin vecka på kanalen. En dag var det 33 grader och det är definitivt för mycket för min smak. Annars var det runt 25 på dagarna men svalt och skönt på nätterna. Perfekt!
Vår isländska väninna, som älskar att laga mat, gjorde tre middagar på sin lilla båt och alla arton krängde in sig tillsammans på den största båten och åt och drack tillsammans. Vi bar tallrikar, bestick, glas, vinpavor och mat mellan båtarna. Ibland hade man inga glas, ibland inga gafflar men det löste sig.
Jag brukar inte lägga matbilder på bloggen men kan inte riktigt låta bli den här gången. Vår kocka medförde egen gryta från Sverige.

I Frankrike får man rätt mycket mat när man äter på krogen...

Hem kom vi också ordentligt. Mitt i natten till söndagen. Vi hämtade vovvarna på söndag förmiddag och speciellt Sonja blev fullständigt överlycklig. Svante är ju lite coolare och blev glad men han försökte inte precis välta oss i sin glädje.

En gullig bild på en schweizisk irländarkille som kurtiserar en fransysk dam. På krogen. I Frankrike bryr man sig inte om hygien och allergier.

 Sluss.

Som besättning på kanalbåt får man finna sig i att vara turistattraktion. Publiken bara längtar ihjäl sig att man ska klanta sig med tamparna. Inte vi inte...

Man kan inte påstå att jag är en flitig bloggare. Varje morgon kommer det på Facebook upp att jag har "minnen att se tillbaka på". Och det är ju kul att läsa gamla inlägg, samtidigt som jag får lite ångest över att det inte kommer särskilt många nya just nu.
Nåväl, sommaren har inte riktigt slagit till i Malmö i år. Man får se det positiva och njuta av att slippa bli svettig, myggor har vi inte många och många andra kryp är vi förskonade ifrån. Inga ormar, enstaka flugor och inga mördarsniglar. Har bara sett en enda snigel i trädgården och den åkte i soporna tillsammans med Sonjas morgonbajs. Djurplågeri? Nä, jag dödade den först.
Fästingar har jag inte heller sett. Det kan förstås bero på Bravecto.
Tomaterna har haft det kämpigt. Till slut bestämde dom sig dock för att mogna. I augusti!

Hundarna gillar det här svala vädret. Sonja gillar att ligga i solen och gör det för det mesta. Fast lite varmt tycker hon nog att det blir.

Regnar det duger husses säng också bra. Hon har dock egna idéer om hur bäddningen ska se ut.

I veckan som gick var hos veterinären igen för att klippa klor. Hon haltade på ena frambenet och mycket riktigt - en klokapsel satt löst. Tant doktorn kunde rycka den med ett snabbt grepp med peangen. Sonja får numera lugnande spruta i en dos som är avpassad till 20 kg hund. Hon väger 16.
Här har hon däckat på golvet efter att ha vinglat en stund på sina långa ben.

Regnig och blåsig sommar är som gjord för att titta på sport på TV. Jag är ju aningen sportfreak och gillar att se när andra rör på sig. Det har varit ganska generöst med sport i sommar. VM i fotboll, simning och nu går friidrotten in på sin sista dag. Just nu är det gång, vilket nog är det mest onjutbara gren man kan tänka sig. Löjligt och dessutom fult.

Vi har ätit en del kräftor i år och mer ska det bli nästa vecka. Den första omgången skal kunde jag förpassa till soptunnan eftersom sopisarna skulle komma dagen efter. Den andra omgången skulle få vänta två veckor på att bli hämtade så jag tillbringade söndagen med att koka buljong på skalen tillsammans med lök, morot, purjo och vitt vin. Det blir världens godaste kräftsoppa till nyår! Det är lite pyssel med det där kokandet och när jag var färdig ställde jag upp förpackningarna med buljongen på bänken i köket för att svalna. Inte tillräckligt högt upp tydligen...
I ett obevakat ögonblick blev Sonja två meter lång igen och nådde den ena burken. Sen stod hon mitt på köksgolvet, som badade i kräftbuljong, och slickade av hjärtans lust. Med den hunden är man aldrig sysslolös. Och golvet blev ganska rent.

Har ingen fin bild på Svante men världens gulligaste nacke har han i alla fall!

Ett dygn utan internetuppkoppling

Ja, tänk er själva! Hur beroende har man inte blivit av en fungerande uppkoppling? Husse hade upptäckt att en annan bredbandsleverantör är betydligt billigare än den vi nyttjade. Alltså byta. Det är bara så att det blev ett dygns glapp mellan avstängning av det gamla och inkopplingen av det nya. Plötsligt fimpades TVn mitt i en väderprognos i Gomorron Sverige. Slut alltså med tittandet den morgonen. Ingen mail, Facebook - nej. Inte spela Word Feud, inte kolla temperaturen ute, inte blogga. Totalt handlingsförlamad alltså. E-boken var slut och inte kunde jag ladda hem en ny. Det fick bli en vanlig pappersbok ur den rikhaltiga boksamlingen. Många av dessa böcker har jag inte läst på 30-40 år så det går utmärkt att läsa om dom igen!
I går morse, en ljuvlig morgon för övrigt, rasslade det till i mobilen när jag var ute på hundpromenad. Nya mail, termometern fungerade igen och Facebook vaknade till liv. Den nya leverantören var tydligen på plats i hemmet.
TV-utbudet är i stort dett detsamma som tidigare. Tack för det! Jag har blivit lite beroende av TV4 Guld. Bröderna Cartwright, Flying Doctors och såna gamla godingar. Lilla huset på prärien är för närvarande slut men kommer kanske igen.  Dessutom fick vi en inspelningsbar box - som jag antagligen aldrig kommer att lära mig fullt ut. Instruktionsboken liknar en bibel i tjocklek och fjärrkontrollen liknar närmast instrumentpanelen i ett flygplan.

Hundarna har det fint. I dag har det regnat alldeles kopiöst i omgångar och dessutom åskat.

Det betyder att hundarna, som har en osviklig förmåga att avläsa regnandet, mest har slaggat i soffan. Nu verkar dock ovädren vara överspelade och vi har varit på promenad.

Grannen har bekanta som ibland kommer på besök i en husbil. I denna husbil bor också två hundar som retar gallfeber på S och S. Ett förfärligt skällande på båda sidor staketet. Om Sonja har sitt antiskallhalsband på sig så hon är förhållandevis tyst. Svante får en dusch av tidigare nämnda vattenpistoler och det utmynnar i att det är grannhundarna som för mest oväsen. Vi har nämligen en annan granne som bara avskyr skällande hundar. Det är en hård kamp att får två irländare tysta. Att skälla tillbaka är meningslöst. Det hetsar bara upp dom ännu mer. Men små duschar fungerar. Det ska bara till ordentlig tajming. Och beröm och godisbit när dom tittar på de andra hundarna och är tysta.

Sonja var och fick sina klor klippta för någon vecka sen. Det går rätt bra med hennes fötter för närvarande. Hon får en lugnande spruta, som inte har någon effekt alls på henne om hon får rätt dos för sin vikt. Så hon får dosering för 20 kg hund i stället för 16. Då somnar hon. Sen klipper tant doktorn kort-kort och det verkar vara bra. När hon kommer hem efter en sådan seans är hon våldsamt vrång mot Svante. Han blir så lycklig när hon kommer och hon morrar och jagar honom helt oprovocerat runt huset.

Hon ger honom onda ögat och det är riktigt synd om honom. Han svarar aldrig på hennes utfall utan vänder baken till och går undan.

Eftersom Svante hatar att bli trimmad så har jag tagit hänsyn till hans känslor och låter honom nu alltså bli klippt i stället. Och eftersom Trim-Lotta är så himla duktig ser han jättesnygg ut ändå. Dessutom blir det billigare och går snabbare.

Sommar!

Två månader sen jag gjorde ett inlägg! Det beror inte på sjukdom eller tidsbrist. Det är ren och skär lättja, brist på företagsamhet och allmänt motstånd mot att sitta vid datorn. OK, då kan man ligga i en solstol och skriva på paddan kanske.
Vi mår bra, hundarna njuter av att ha dörren till trädgården öppen - det blev hux flux 25 grader i dag. Äppelträden blommar och så gör även rhododendronbusken.

Husse rensar bort ogräs och mossa ur gräsmattan och de nerklippta rosorna vräker ur sig massor med fräscha blad. Snart kommer väl blommorna också...

Sonja är väldigt nöjd. Hennes älskade solsäng har äntligen kommit fram och samma gäller hennes favoritkudde. Tyvärr har hon lyckats få hål på kudden och sprider nu innehållet över gräsmattan. Det får bli tippen nästa gång vi åker dit.
Svante har varit hos Trim-Lotta i veckan. Jag bestämde förra gången vi var där att han ska få slippa det riktiga trimmandet i fortsättningen. Han tycker genuint illa om att bli ryckt i pälsen så nu är det klippmaskinen som gäller. Mindre är halva tiden på bordet. Han såg riktigt förvånad ut.

Skägg och ögonbryn får han dock behålla. Och godissuget är intakt. Han kan stå och fokusera på "hundskåpet" i evigheter i hopp om att det ska öppnas och han får ett grisöra eller ett kycklinglindat tuggben. Matte faller inte sällan till föga.

Den senaste veckan har det dock inte blivit varken grisöron eller tuggben. Inte Dentastix heller för den delen. Vi var hos tanddoktorn för ett par veckor sen och drog ut tre tänder som satt lite löst. Sen blev det restriktioner beträffande hårdtuggat käk. Torrfodret uppblött i vatten och filmjölk i stället för leverpastejsknäcke på kvällen. Det gick bra det också. Svante är inte kräsen när det gäller mat. Vi var på återbesök häromdagen och han har läkt bra så nu är det fritt fram igen.

Svante har alltid varit väldigt stöddig när vi möter andra hundar. Sonja har förstås lärt sig att när man möter hundar, ser katter eller fåglar ska man skälla och mopsa sig. Eftersom dom är fast i sina koppel och blir rätt upphetsade då ger dom sig på varandra i stället. Aldrig att dom skadar varandra men mötande hussar och mattar får nog intrycket av att jag brottas med två ilskna, agressiva och jättefarliga hundar. Så kan vi inte ha det! Att säga NEJ med strängaste rösten har ingen som helst effekt. Att försöka avleda på annat sätt funkar inte. Jag tror det är Memea som skrivit i någon av sin böcker att en vattenfylld Bliwtvål i fickan kan vara bra.

Min lösning blev vattenpistoler. (Fyrpack i leksaksaffären.) Lätt att ha i fickan, riktigt bra räckvidd på sprutet och synnerligen effektivt! En dusch i huvudet eller på rumpan tystar faktiskt den ettrigaste terriern. Jag vet att straff inte är den optimala metoden att fostra hundar men våra promenader är så enormt mycket lugnare nu. Tajmingen är förstås jätteviktig men jag behöver bara visa pistolen så förblir dom tysta! Vid hundmöten nu för tiden tittar dom bara och gissa om det renderar massor med "Bra!" och godisbitar. Fungerar även bra i trädgården där grannens lilla vita trasselsudd ibland dyker upp på andra sidan häcken. Hon kan vara rätt kaxig när hon är på sin sida stängslet men är så lagom stöddig när vi möts på promenader. Jag har försökt får husse och matte att förstå att Svante är otroligt artig och snäll mot tikar men jag tror inte dom riktigt vågar. Trasselsudden själv ser mest förskräckt ut. Hade dom fått lukta varandra i rumpan ordentligt hade nog relationerna kunnat bli avsevärt bättre...

Våren tränger sig på. Ljuset kommer tillbaka och när solen är framme känns det riktigt varmt även om termometern säger något annat.

Dags för Sonja att bli av med vinterpälsen. Visserligen tycker många att hon är urgullig i sin lurviga outfit men kanske ändå inte... Hon såg rätt ovårdad ut. Jag bestämde mig för att halvera friseringstiden och priset och lät klippa henne. IT-experter förfasar sig säkert men det kan inte hjälpas. Vi ska inte ställa ut och det gulligaste hos Sonja är inte utseendet.

Här ligger en del av vinterkappan på golvet efter bara några minuters rakning.

Här är vi en bit in i proceduren. Ben, mage och huvud kvar.

Försökte få en snygg "ståbild" på henne men det gick inte så bra, så det fick bli så här. Tassen på "sittbilden" är förstås Svantes. Han vill gärna komma upp på bordet för där finns det godis.
Jag hade dålig uppfattning om Sonjas hull. Vågar är inte vår grej, men med all päls såg hon ut som en tunna. Så farligt var det dock inte men nu har vi dragit ner en aning på maten för lite rund är hon allt. Man vet inte riktigt hur många extra kalorier hon stjäl sig till.

En riktigt suddig bild men syrran tog den med mobilkameran när vi pratade på Skype. Sonja tycker det är häftigt. Hon lägger huvudet på sned, viftar med svansen och undrar säkert varför moster inte kommer närmare. Och inte känner hon mosterlukten heller. Undrar om det är rösten eller kroppsspråket hon känner igen.

I helgen blev min padda med Pokemon Go. Husses barnbarn (7 år) kan ALLT om Pokemon och han ville ut på stan och fånga såna där små figurer. Så morfar och Otto har fångat ett antal pokemoner (?) i min padda och jag har fått detaljerade rapporter om vilka som är häftiga. Ganska bra, för hundarna fick rejäl morgonpromenad på söndagsmorgonen, så ock husse och Otto.

I måndags var Sona och jag hos veterinären för att klippa klor. Fastande (Sonja alltså). Väntrummet befolkas av lätt skakande och darrande djur, hundar med svansar mellan benen och katter som jamar olyckligt i sina burar. Sonja kliver frimodigt in med svansen högt över ryggen och nosar igenom förråden av hundmatssäckar, påsar med godis och annat spännande. In på rummet. Där ska också allt undersökas. Det kommer in en rar djursyster som jag aldrig har träffat. Hon ger Sonja en spruta i nacken och meddelar att hon kommer tillbaka om 5-10 minuter. Gör du det, säger jag lakoniskt. Har varit med förr... Efter 5 minuter håller Sonja fortfarande på att undersöka rummets alla skrymslen. Tio minuter går. Systern tittar försiktigt in i dörrspringan. Sonja har sänkt svansen en aning men sover ingalunda. Femton minuter - ingen idé, säger jag. Fram med intravenösa sprutan.
Syster kommer tillbaka med rakapparat, kanyl och en spruta med något som ser ut som filmjölk. Kanyl i höger framben, 6 ml av filmjölken in i Sonjas blodomlopp. Räckte inte riktigt. Ett par ml till så somnade hon äntligen. OK, klorna som vanligt som torkad lera och inga problem att korta dom ordentligt.
Efter en stund tyckte Sonja att hon hade sovit färdigt. Svajade ett tag på ostadiga ben och fortsatte sen sin undersökning av rummet. Jag hade inte kopplat henne för jag trodde hon skulle vara lite durrig. Icke sa Nicke. Raka vägen fram till en avfallsburk med kasserade nålar, kanyler och annat riskavfall. Välte burken för locket var inte ordentligt påsatt och matte fick krypa runt på golvet och plocka riskavfall.
Sen kom vi ut i väntrummet igen. Svansen i topp, morrade åt övriga väntande djur och fortsatte sitt sniffande på matpåsar och annat. Äntligen hade jag betalat (dyra pengar för denna upplevelse!) och sen kunde vi äntligen köra hem till Svante.

Vi har inte varit hos frissan på lääänge! Men hon är väldigt gullig i sin vinterpäls.

Om inte alltför lång tid ska vi sova. Frågan är bara var... Kanske är det lite plats i fotänden av sängen.

Häromdagen skulle jag värma ärtsoppa och hade oförsiktigt nog ställt kastrullen längst ut på spisen. Brak sa det bara och Sonja hade rivit ner kastullen, stuckit nosen i den och käkade soppa av hjärtans lust. Svante slickade vällustigt i sig det som skvätt ut på golvet. I flera dagar har jag torkat ärtsoppa från spisen, kylen, väggar och golv. Det blev upplysningsvis inte så mycket kvar  till oss... Som tur var hade jag gjort pannkakor också. Är faktiskt fena på att göra pannkakor. Tunna, fina och väldigt goda. Gör alltid några extra som kan få bli räkcrêpes senare i veckan. Kanske i morgon.
Har annars varit väldigt vegetarisk i veckan. I dag morots- och halloumibiffar. Inte alls fel!

Två bilder från eftermiddagen. Sonja med sin tjusiga lock i ögonbrynet och Svante i favoritposition - sova på mattes säng.

Kort resumé

Att titta på TV i sängen när Svante är i närheten är inte helt enkelt. Han föredrar att titta på matte.

...eller sitta på matte.

Till årsskiftet visade det sig att Sonja hastigt och (o)lustigt blivit lite skotträdd! Jag som alltid gottat mig åt mina skottfasta hundar. Hon fick inte panik, ingen svans mellan benen och inget flåsande eller hässjande. Men så fort det smällde ville hon hem, hem, hem! Tydligen kände hon sig trygg bara hon var innanför husets väggar. På nyårsafton gick det fint hela kvällen. TVn på hög volym, Svante lugnt snusande på sängen med Sonja. Vid tolvslaget blev det dock för tufft och då blev det reträttplatsen under skrivbordet.
Ändå känns det som jag gjort allting rätt. Mig veterligt  har hon inte blivit skrämd av någon förlupen smällare. När hon stretar i kopplet och vill hem gör jag ingen stor affär av det utan vi stannar, begrundar situationen och fortsätter sen i lugn och ro. Jag tycker inte synd om henne eller ömkar henne. Svante tittar förundrat och undrar varför hon löjlar sig.
Vi får väl se hur det går framöver.

I veckan som gick snöade det i Malmö, som vanligt på tvären.



En av grannarna skottade sin garageuppfart när jag gick förbi och konstaterade samtidigt att det antagligen var överambitiöst. Korrekt - bara någon timme senare började det regna och all snö försvann.

På nyårsdagen sade torktumlaren tack och adjö. Ingen större förlust för den var inte så särskilt bra. På onsdagen kom den nya om vi beställt. Husse och jag lyckade baxa ner den i källaren. Den väger "bara" 48 kg men det kändes som det dubbla. Efter mycken möda och stort besvär (speciellt från min sida) så står den nu på plats. Och funkar jättebra!

Sonja ser som vanligt, på vintern, ut som en teddybjörn. Husse vill att hon ska få behålla pälsen under  den kalla årstiden. OK säger matte och kanske är det bra för hennes pälskvalitet är inte som Svantes. Han fryser aldrig.