I morse gick husse och jag skilda vägar. Med hundarna alltså. Det är fullständigt omöjligt att ge Sonja koppelvett när hon ser de andra hundarna, framför sig eller bakom sig. Lika illa vilket som. Så vi tog en ensam promenad över stora, farliga vägen och in i byn. En runda som hon inte har gått så många gånger och som var väldigt spännande. Hon behöver också vänja sig mer vid bilar, bussar och lastbilar. Att hon stretar och drar och bogserar mig fram i kopplet duger ju inte alls. Problemet är att hon faktiskt inte VET hur hon ska göra. Jag har inte tränat ordentligt. Skäms, matte! Jag beväpnade mig med klicker och en tub skinkost och så knallade vi iväg. Det var egentligen ingen konst att få Sonja att trippa vid sidan om mig med ovan nämnda attribut. När hon blev ofokuserad och stretade iväg tvärstannade jag eller vände. Det var mindre kul. Vi mötte en tjusig airdalepojke som Sonja tittade intresserat på men hon gjorde inga försök att rusa fram.
Snygg kille därborta! Notera att kopplet inte är spänt.
Fokus igen på matte.
Finns det mera skinkost så tar jag gärna en slick till. Sen promenerar vi en stund igen.
Fortfarande hängande koppel. Grattis lilla gumman, du börjar visst fatta. Vi gör om det i morgon.
Men vad det blåser i Skåne! Fast det kommer många fascinerande lukter i vinden. Av hästar till exempel.
Visserligen har vi hästar hemma också men dom här ser annorlunda ut...
Det där med att räkna ut om hunden förstår vad man menar är inte helt lätt. När jag ser att hon är på väg att forcera mitt patetiska kompostgaller och säger
nej så slutar hon och går därifrån.
Duktig tjej! Alltså borde hon begripa att det alltid är nej där. Men icke så. När man inte är där och hejdar henne så kränger hon sig in genom en smal korridor som hon själv har skapat. Sen kommer hon inte ut.
Om drygt en timme börjar vinprovningen och innan dess har jag lite djurmat att dela ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar