torsdag 23 juli 2015

En älskad tröja går i graven

Jag har (hade) en älskad Kriss-tröja. Svart, lång och med två djupa bra fickor. Har säkert haft den 20-30 år... Häromkvällen glömde jag den nere i TV-fåtöljen - med hundgodis i vänstra fickan. På morgonen efter var (förstås) hundgodiset borta och fickan försedd med tre rejäla bithål. Tydligen hade Sonja inte brytt sig om att leta rätt på fickans öppning utan attackerade genom att bita sönder.
Min bästa sömmerska/skräddare, syrran, bara garvade när jag undrade om hon kunde laga.
"SKOJAR DU? Tröjan är urgammal, noppig och det är ingen idé att ens försöka!!! Soptunnan är där borta till vänster."
OK, jag får väl ge upp min älsklingströja. Har kollat på nätet. Kriss finns, har t.o.m. butik på Hansa Compagniet i Malmö men icke att dom säljer såna tröjor längre. Det som finns är midjekorta tröjor, insvängda koftor och allt som absolut inte passar mig. Har man ben som Janne Långben ska man inte ha midjekorta tröjor och är man 65+ ska man inte ha figursydda kläder. Suck!

Den besvärliga foten hindrar mig från att gå längre promenader med hundarna men jag kan ta upp dom till vår ganska nyanlagda rastgård. Hundarna tycker det är väldigt spännande att nosa runt där och Svante, som absolut inte vill uträtta sina behov i trädgården, har inga problem med hundrastgården.



Det är ganska hög vegetation och man får vara lite observant på var hundarna sätter sig för att kunna plocka upp (som man ju ska). Dessutom finns det massor med smultron däruppe! Möjligen, troligen är dessa vattnade med annat än bara regnvatten men det stör inte mig särskilt mycket. Smultronen är väldigt mogna, supergoda och hittills mår jag utmärkt.


Andra hundägare verkar inte intresserad av bären så jag äter dom gärna...
En eftermiddag, när jag var absorberad av de röda bären, fick jag plötsligt syn på mina hundar som galopperade runt med en brun labbe! Herre Gud, måtte det vara en tik! Det var det. Svante är inte så förtjust i andra hanhundar men han älskar tikar och Sonja gör som han gör. Alltså full acceptans.

Sonja, den lilla bushunden, visar vissa tendenser att "bättra sig". Hon har slutat att försöka decimera vårt bibliotek till en simpel boklåda. Eller också har hon läst dom böcker hon är intresserad av. Hon snor gärna grytlappar, köksredskap, skor och annat smått och gott. Men hon stannar snällt när jag pekar på henne och begär tillbaka min egendom. När jag tänker tillbaka var Siri också väldigt stökig fram till ca 2,5 år ålder. Nu är Siri helt pålitlig. Kanske finns det hopp! Svante? Ja han har aldrig varit något problem. Han måste vara en väldigt otypisk irländare.





a