torsdag 26 september 2013

Vila i frid, Gullan

Idag fattade vi det definitiva beslutet om att låta Gullan få somna in. Gullan fanns här när vi flyttade hit för sex år sedan och bör ha varit runt tretton år nu. Förra lördagen kom hon hem, släpandes på vänster bakben, efter att ha varit borta hemifrån i tre dagar. Hon brukar aldrig utebli i flera dagar. Typiskt nog samma dag som vi reste iväg på en veckas semester. Syster Marianne har dock tagit väl hand om henne, gett henne mat, burit henne fram till skålarna och bäddat en låda med kudde.
Katter har ju en mirakulös förmåga att komma igen och visserligen blev hon aningens bättre men bakdelen såg verkligen inte ut att kunna repareras och idag blev det alltså första och sista färden för Gullan till veterinären. Hon som aldrig suttit i bur, aldrig åkt bil och aldrig träffat någon djurdoktor. Hon spann i sin bur och sa inte ett ljud. Hon somnade in lugnt och tryggt.
Veterinären kände på hennes ben och tydligen var det både ur led och brutet. Kändes absolut som vi fattade rätt beslut.

Och igår var vi på föredrag om tonårshunden, Sonja och jag. Välbesökt möte och det är alltid trevligt att lyssna på Yrsa som verkligen är engagerad och gärna delar med sig.
Många unga hundar fanns också med och dom skötte sig utmärkt hela bandet. Diverse mutor krävdes men det var det värt. Den yngsta valpen, en griffon bruxellois, var bara nio veckor men den blir också tonåring med tiden. Inte större än ett marsvin ännu.

Yrsa hjälper till att utbilda service-och signalhundar och ömmar förstås mycket för den verksamheten. Hundarna gör ett fantastiskt arbete och skräddarsys mer eller mindre för sin husse eller matte. Så nu har jag beslutat att stötta verksamheten med en slant. (Jag ska t.o.m. få en bilstreamer på vilken det ska stå "Svante & Sonja är supportrar för Svenska Service- och Signalhundsförbundet") Det har dom säkert ingenting emot. Hundarna alltså.

På tal om detta - jag stöder också Permobilstiftelsen sedan 25 år tillbaka. Anledningen är, att på min 40-årsdag ringde Eskil från denna stiftelse och frågade om jag ville köpa brevmärken. Mitt ibland alla gratulanter ringde han och jag blev så upprymd att jag omedelbart svarade ja. På den vägen är det. Jag drunknar snart i brevmärken, men jag blir lite stolt varje gång jag ser en Permobil.
Framöver kommer jag att sträcka lite extra på mig när jag ser en hund med gult tjänstetäcke. Och jag hoppas på att få se många.

Väldigt fina, färska krabbor i närbutiken idag. Med hovmästarsås och några goda ostar blir det en trevlig torsdagsmåltid.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar