Mattes finaste Svante

Gulligast i världen är Svante när han tålmodigt väntar på att husse ska äta färdigt. Hakan på låret, bedjande ögon och övertygad om att han får något gott så småningom.

Han får alltid något gott av husse. Matte är det däremot ingen idé att fjäska för. Hon är benhård.

Sonja fick ett tuggben av Elle idag igen. (Sonja har börjat fatta att man måste hålla i sina godbitar, annars tar någon av de stora hand om dem.)
Sen gör matte något dumt. För att demonstrera för husse hur duktig Sonja är på "hit" så ropar jag "hit", Sonja släpper omedelbart sitt ben och kommer rusande, får sin torkade blodpudding - MEN Svante snor förstås benet. Sonja blir oerhört besviken. OK, varsin bit torkad strupe eller vad det nu var, benet en bit upp i bokhyllan och benet åter till Sonja när struparna var uppätna.
Respekten för vem som äger maten (benet eller godiset) är imponerande. För Sonja gäller det att fatta att man måste "vakta" sin mat. Så länge hon gör det är i alla fall Svante helt korrekt. Han tar ingenting ifrån henne men släpper hon greppet - då är han där som en kobra!

Sonjas behov av att röra på sig är enormt. Siri har varit här större delen av dagen och tyvärr måste jag bura in Sonja då. När Siri har gått hem vågar jag släppa Sonja fri för Svante är ganska försiktig i sitt umgänge med lillasyster.

Vi har också gått promenad idag och träffade då en liten dansk-svensk gårdshund på fem månader. Jättekul! Matten var lite förtvivlad för valpen lyssnade inte alls på henne och hon vågade inte släppa honom lös. Lärde henne Yrsas "Klara, färdiga...HIT" och visade även hur man faktiskt i koppel (sele) kan träna "hit". Plus godis förstås.